PC:n är död. Igen….

Den första aktör som förutspådde att persondatorn, det vill säga mikrodatorn byggd på den öppna plattformen från början av åttiotalet,  skulle försvinna och ersättas av något annat, var dess skapare IBM. ISA-bussen skulle bytas ut mot något som var bättre och som inte var fritt för andra tillverkare att använda. Det nya konceptet var tänkt att inbringa royaltyintäkter och kallades PS/2. IBM var därmed först i världen med att avveckla en av de mest framgångsrika produkter som någonsin uppfunnits. Efter en tid insåg dock IBM att man inte längre var härförare i branschen utan såg sig tvungna att rätta in sig i ledet bland konkurrenterna som för övrigt gasat ifrån rejält i fråga om pris och prestanda.  Det enda som påminner om detta äventyr är de små runda kontakter som fortfarande finns för att ansluta mus och tangentbord. Dessa var förväxlingsbara och därför färgkodade med ljusblå och ljusgrön färg vilket får anses som ett hån mot de som inte är utrustade med perfekt färgseende. IBM avvecklade persondatorn en gång till i samband med att man avyttrade den delen av verksamheten till ett kinesiskt företag, men det är en helt annan historia.

I en nyhetssändning häromdagen meddelades att den stationära PC:n ligger för döden. De sista rosslingarna åstadkoms enbart med hjälp av livsuppehållande åtgärder. Marknadsandelen är i det närmaste obefintlig meddelar hemelektronikkedjorna. Surfplattor, smartphones och laptop-datorer har tagit över. Några intervjuer med skolbarn visar tydligt den rådande uppfattningen att det är lättare att ha med sig en laptop än att kånka på en stationär dator till och från skolan.

Varför kablar man ut det här som en nyhet? Det luktar beställningsjobb. Sanningen är att branschen tjänar mer pengar på att sälja bärbara enheter än stationära. De håller inte lika länge så köpfrekvensen hos konsumenterna ökar. De är lättare och billigare att transportera men framförallt så är marginalerna större.  Enda fördelen med mobila datorer är just mobiliteten, allt annat är sämre; prestanda, pris, kvalitet och ergonomi. De största bärbara datorerna har bildskärmar på 17 tum. Det är stort för en laptop. Så stort att den i praktiken blivit stationär eftersom få människor skulle komma på tanken att släpa runt ett sådant åbäke som dessutom inte kan köras på batteri någon längre stund. En lika stor bildskärm till en stationär PC betraktas å andra sidan som löjligt liten, standardstorleken är idag 24 tum. Bästa köpet är ofta en stationär PC som man antingen skruvar ihop själv eller köper i en butik som bygger ihop den efter köparens preferenser. Då vet man att datorn håller en vedertagen formfaktor och är reparerbar. En nätdel till exempel, som är den vanligaste detaljen att fallera, kan kosta fem gånger så mycket till en märkesdator som en som följer den normala ATX-standarden. En skräddarsydd maskin bjuder också på möjligheten att utgå från användandet i val av operativsystem. Vem vill inte ha 1500 kronor att spendera till annat än Windows när man ändå inte använder någon applikation som kräver det operativsystemet? Fem flaskor riktigt fin wnisky från statlig butik får man för den summan. Ännu mer om man väljer ur det billigare sortimentet.

Slutligen några ord till de som lever i tron att ett visst varumärke står för produkter som är bättre än andra: Grejorna är byggda av likadana komponenter och enligt samma principer som konkurrenternas. Sanningen är att konsumenter som varken använder sin förmåga till kritiskt tänkande eller nyttjar de möjligheter som finns att ta reda på fakta, utan i stället  kapitulerar för skicklig marknadsföring lätt låter sig låsas in i ett system som begränsar nyttan med det och leder till kostnader i form av proprietära applikationer. Fast det kanske är viktigare med hög status? Inte för mig i alla fall. De flesta skrattar idag åt att Volvoverkstäderna under åttiotalet sålde mängder med bakluckeemblem till modellen 760. Det var nämligen så att många som ägde en Volvo 740 bytte emblem, det var den enda detalj som utseendemässigt skiljde modellerna åt. I framtiden kommer vi att ha fantastiskt roligt åt de som idag köper märkeselektronik i tron att de därigenom vinner respekt hos andra.

Dagens telefonsäljförsök

Riiiing….   på den fasta telefonen. Jag lyfte luren innan faxen gjorde det, lyssnade på personen som presenterade sig och rörde sedan munnen synkront med “jag söker den som är anvarig för marknadsföringen vid företaget”. I normala fall skulle samtalet, på mitt initiativ, vara nedkopplat i det här skedet, men den här dagen var lugn så det gjorde ingen skada att prata bort en stund. Personen sade sig representera ett företag som hjälper andra företag att hantera företag som säljer reklam och medverkan i kataloger. Låter som en bra idé svarade jag men lät meddela att något behov av att ta deras tjänster i anspråk inte förelåg.

-Ditt företag är med både i katalog x och katalog y på webben ser jag, vi kan hjälpa dig att spara pengar på detta.

-Det tror jag inte, svarade jag.

-Jasså? Hur mycket betalar du för annonseringen?

-Ingenting.

Säljaren var mycket trevlig och tackade så småningom för sig och för pratstunden. Jag önskade lycka till med det fortsatta telefonerandet.

Ingen katalog är komplett om det som katalogiseras blir det mot avgift. Dessutom finns det skäl att anta att ingen av de som säljer utrymme i tryckta telefonkataloger är seriösa. Därför är jag tydlig med att inte låta mitt företag figurera i sådana publikationer. Telefonen är en dyr kontaktyta som kräver passning för att fungera fullt ut. Som småföretagare tjänar man sällan pengar den tid man är upptagen i telefon. Telefonsäljarkåren verkar också ha kommit underfund med när det är lämpligt att ta ett nej till svar och avsluta. Det är ganska kul de gånger man har tid över och säljaren gör allt för att ta sig ur konversationen på ett snyggt sätt. Någon gång kanske jag får en telesäljare att lägga på mitt i samtalet. Vi får se.

Copyswede

När detta skrivs är det aktuellt att konsumenter får betala privatkopieringsavgift för USB-minnen och externa hårddiskar. Hemelektronikbranschen har inte gått med på detta, förhandlingarna har inte lett till någon överenskommelse och upphovsrättsinnehavarnas organisation Copyswede utnyttjar sin möjlighet att trots detta belägga dessa produkter med nämnda avgift. Frågan kan komma att avgöras i domstol men detta kommer, i så fall, att ta lång tid. Det går emellertid att komma runt avgiften eftersom minneskort och lösa hårdiskar inte omfattas av avgiften än så länge. Det finns minneskortsläsare som man bestyckar med minneskort av lämplig kapacitet. Lätt som en plätt. När det gäller USB-hårddiskar är det också ganska enkelt att skaffa en lös disk tillsammans med ett externt kabinett, man bör i detta fall kunna hantera en skruvmejsel. Vill du ha hjälp med att skaffa denna typ av artiklar till rätt pris kan du meddela mig så får du lotsning. Kom bara ihåg att inte kopiera musik, film eller dylikt som du köpt och betalat för. Lova!

 

Polarpriset

Så var det dags igen. Det ska delas ut stora summor pengar under spektakulära former och massiv mediabevakning. Vinnarna av  polarpriset har av tradition varit musiker som redan är etablerade och framför allt stormrika. Först ut var Paul mcCartney som fick en almosa på en miljon kronor som tillägg till den ordinarie årsinkomsten på 38 miljoner US$. Han fick förvisso bli omnämnd i svenska TV-nyheter vilket måste ha känts hedrande. Eftersom priskommitten förmodligen inser att det är lätt att betrakta detta spektakel som löjligt ger man en masonitcheck även till någon som man tror kan utgöra en förmildrande omständighet i sammanhanget, till exempel en dirigent eller en sitarspelare. Dock har man inte lyckats hitta någon B-pristagare som inte är etablerad och internationellt känd. Nya förmågor ska inte komma och tränga sig in i rampljuset är den tydliga signalen. Förklaringen kanske finns i att priskommitten utgörs av representanter från organisationer som företräder den etablerade musikbranschen; SKAP, FST, STIM, SMFF, CISAC, IFPI och ECSA förutom Stikkan Anderssons släktingar. Men det är så mänskligheten fungerar, de besuttna ska höjas till skyarna och blidkas med generösa gåvor inför massornas underdåniga ovationer. Så passande då att det är självaste kungen som delar ut stålarna under priscermonin.

Fyrfyra Basgångar

Jag tror året var 1982 när jag blev uppringd av en herre vid namn Jan Thurfjell, känd som arkitekt och som faktiskt ritat det hus jag nu äger och bor i. Vid den aktuella tiden hade han blivit mer verksam som fastighetsförvaltare, industriman och musiker än som arkitekt, och det var just musik som var hans ärende. En jazzfestival skulle äga rum i biografen Spegeln i Shopping Center, Luleås och kanske världens första galleria. Det var Thurfjells fastighetsbolag Lillviken som då ägde Shopping. Vederbörande skulle själv ställa upp med en kvartett till vilken han behövde en basist. Jag tackade för det hedrande erbjudandet men kände att det var bäst att tacka nej eftersom jazzmusik var otrampad mark för min del, de gånger jag varit i närheten av jazz spelade jag strikt efter noter vilket det inte var frågan om här. Jag såg mig som en gråsparv bland de jazzrävar som var tänkta att bli mina medmusikanter. Janne frågade då om jag kunde tänka mig att ställa upp om jag fick nedskrivna harmonier och en repetition inför spelningen. Han lät mig förstå att det var angeläget att genomföra framträdandet och att ingen annan av de basister han kände stod att tillgå. Övertalningen lyckades och repetition ägde rum i det thurfjellska sommarhuset i Alhamn där Jan och hans fru Ulla tog emot när jag anlände tillsammans med sångerskan Ros-Marie Thessén och trummisen Nisse Engblom. Låtarna drogs igenom, det var klassiker som “Sunny Side of the Street” och “My Funny Valentine”. Repetitionen övergick efter hand till något som antog skepnaden av festivitet. Bland annat utrönades huruvida det var möjligt att belägga teorin om att sångröstens tonomfång ändrades till följd av alkoholintag. Det visade sig vara mer sanning än myt om än det endast rörde sig om en sänkning med mindre än en kvarts helton per sexa whisky. Dock tillräckligt effektivt för att utgöra ett alternativ till transponering av instrumentmusiken i syfte att anpassa den till vokalistens tonomfång. I detta sammanhang ska nämnas att Ros-Marie är en skicklig jazzsångerska och att ovanstående metod inte var påkallad på grund av henne, syftet med experimentet var strikt vetenskapligt. Dagen infann sig och arrangemanget startade med oss, “Four Roses”, som öppningsnummer. Janne var ju en slags värd för tillställningen och många duktiga konstellationer skulle äntra scenen så det föll sig naturligt att vi var först ut. Efter den offentliga delen av arrangemanget var det samling för musiker och inbjudna i puben Pontus på översta våningen i Shopping Center. Trots att både övriga medverkande och publik framstod som kunniga var det ingen som framförde någon kritik mot mitt basspel vilket jag tolkade som ren diplomati. Att plocka in en orutinerad amatör var ju, enligt min uppfattning, en nödlösning som knappast kunde vara till full belåtenhet. En vecka senare samtalade jag med Janne och dryftade mina tillkortakommanden när det gällde att spela bas i ett jazzband. Han kontrade med att jag, till skillnad från många andra i branschen, faktist spelade rätt. Anledningen att han ringde upp den här gången visade sig vara att han ville ha med mig som basist i ett annat jazzband. Den här gången sade filofaxen stopp men nog måste jag medge att jag uppfattade inbjudan som ett, i vart fall, nöjaktigt betyg på mitt jazzäventyr.