Om

2 svar till “Om“

  1. admin skriver:

    Jag har vuxit upp med djur. Mest med hästar och hundar. Hemma hade vi alltid några jakthundar; för det mesta finska stövare, men även tax, beagle och drever. Även en stor colliehane (kallades för Lassie, så klart) hade vi när jag var så liten, att jag knappt kommer ihåg honom. Min första ”egna” hund fick jag vid 14 års åldern. Det var en schäfer, som hette Kirre. Han var väldigt liten i storleken, saknade ”motor”, men var världens underbaraste vän och stallkamrat. Tyvärr var Kirre mycket sjuklig med ständig diarré och magproblem, trots olika försök med dieter. Han fick somna in redan vid 7 års ålder.

    När jag flyttade till Sverige 1989 var jag utan hund ett bra tag. Sedan köpte jag en blandrasvalp; världens sötaste Mio, som var en trevägskorsning; mamman en new foundland, pappan en korsning mellan schäfer och dobermann. Tyvärr var hela kullen dödsdömd; alla förutom en fick avlivas före ettårsdagen pga diverse hälsoproblem. Min Mio hade ingen normal leverfunktion, och till slut slutade levern fungera helt. Det fanns inget annat att göra, än att låta Mio somna in.

    Jag hade varit väldigt fäst vid Kirre och Mio, och jag svor att nästa hund måste vara av en frisk ras! Oavsett hur ful eller krävande den skulle vara; huvudsaken var att den var FRISK! Det gjorde att jag började läsa om olika hundraser. Den tiden hade man ingen internet så det var biblioteket som gällde.
    Jag fick upp ögonen på vinthundar. Först var det naturligtvis afghanen som förtrollade mig med sin otroligt vackra päls. Men det fanns fortfarande tveksamheter. Sedan besökte jag några utställningar, och råkade se en helt fantastisk salukidam sväva runt i ringen som en aristokratisk drottning! (Senare fick jag veta, att tiken i fråga var INTUCH SUCH NUCH Dar El Hindiyas Hawiya)
    Då började jag leta information, var närmaste salukiuppfödare fanns. Inte lätt, lovar jag, utan internet och utan några som helst kontakter! Till slut fick jag veta att det fanns två salukiuppfödare i Norrbotten; Khalils och Al-Shén. Så det blev några besök hos Khalils, där jag förälskade mig i rasen totalt! Särskilt en individ gjorde extremt stort intryck; Aron (INTUCH NORDUCH Khalils Ibn Ibiz). Hans värdighet, mildhet och den lugna, bestämda dominansen gjorde, att man verkligen såg honom som en rättvis kung, som aldrig missbrukade sin makt. Och han hade en underbar silkeslen päls med vackert behäng!

    Elizabette och Bo fick en ständig besökare av mig. De svarade tålamodigt i mina frågor, och berättade mer om salukin. Jag började inse att jag hade hittat ”min” ras.
    När jag fick veta, att Aron skulle vara far till Khalils nästa kull, ställde jag mig i valpkön. En tik skulle jag ha. Tyvärr blev det inga valpar denna gång. Besvikelsen var nästan ohanterbar. Elizabette och Bo berättade att det fanns valpar just då i Dikanäs hos kennel Qatif, och att Aron var farfar till den kullen. Då tog jag kontakt med Mariana och Kenneth Wallin. De skickade mig videofilmer på deras aktuella (som tyvärr blev deras enda) valpkull, men jag tände inte riktigt. Jag ville ha en Arondotter. Jag bestämde mig att vänta, tills jag fick en Arondotter.

    Vid nästa besök hos Khalils såg jag ett nytt salukiansikte; en obeskrivligt söt svartgrizzeltik Khalils Puraiza Nadira (INTUCH NORDUCH Khalils Ibra & INTUCH NORDUCH Volantes Pinot Nero). Hon hade kommit tillbaka till Khalils från sin före detta ägare under något tråkiga omständigheter. Hon var Arons systerdotter….hmmm. Hon följde med mig hem den gången; på prov först. Under de närmaste veckorna hittade Puraiza och jag till varandra. Jag älskade hennes värdighet och skönhet. Hon trivdes med att vara ensamhund med all den uppmärksamhet det erbjöd. Kanske blev hon en aning bortskämd! Hon var en underbar och fullkomligt lätt och enkel hund att ha. Så hon fick flytta till mig.

    Jag fortsatte att vänta på min Arondotter. En kall februarikväll 1994 ringde det från Khalils; SUCH Khalils Al Kudaira Bint Ibiza hade fått 8 välskapta valpar, 5 hanar och 3 tikar. Och Aron var far till kullen. Den enda grizzeltiken, Khalils Basariya, fick bli min efterlängtade Arondotter.
    Hon var en totalt vild galenpanna, som var på gång de flesta timmarna på dygnet! Hennes livsglädje hade inga gränser; hon lekte och sprang alltid när det fanns tillfälle. Hon gjorde också en hel del otillåtna saker, vilket inte alltid var så populärt hos oss.

    Puraiza och Basariya var oerhört älskade familjemedlemmar, och fick följa med oss överallt. Jag blev även intresserad av att ställa ut, och båda blev svenska och finska utställningschampions.
    Puraiza erövrade allchampion-titeln två år på raken på Salukiringens inofficiella tävling i Älvsbyn. I det ingick utställning, kapplöpning och lydnad.
    Basariya fick sin första officiella championtitel strax över 2 års åldern. Hon var duktig även på spårning, kapplöpning och lure coursing. Båda hade kapplicens och lure coursinglicens genom dåtida Course Runners i Västerbotten.

    När Basariya var 6 år råkade hon ut för en fruktansvärd olycka. Hennes enorma livlighet och fart blev till slut hennes död. Förmodligen krockade hon i full fart med ett träd, och bröt ryggen. Hon var bakom en kull när det hände, så jag såg inte exakt hur det gick till. Hon blev förlamad från nackkotorna och neråt. Det fanns ingenting att göra. Sorgen var outhärdlig.

    Strax efter den fruktansvärda händelsen fick jag ta hem till mig Jöns, SUCH Khalils Faudawi Fiddi Farih (SUCH Khalils Tard & INTUCH SUCH NUCH Khalils Qaruba). Han var då 4 år gammal grågrizzel, och full av liv. Puraiza och Jöns blev oskiljbara omedelbart, och det blev så att Jöns stannade. Jöns var en fullständig gentleman; alltid så lyhörd och snäll, men ändå alltid bus i blicken! En helt oemotståndlig pojke! Vi åkte lite runt på utställningar, och snart var han NORDUCH. Ett CACIB fattades för hans internationella titel. Han hade kapplicens och lure coursinglicens. Jöns startade i några lure coursingprov; med alltid godkända resultat och över certpoäng. Jöns blev far till Red Hawks S-kull i Sverige, Aziz V-kull i Finland och Al Dabaran Y-kull i Danmark.

    Puraiza fick somna in vid 13 års åldern, och då blev Jöns ensam. Som tur var hade Elizabette och Bo en trevlig kull på gång; Khalils L2 (Multi CH El-Ubaid`s Djoser & SUCH NUCH Khalils Gaziya Gabas). Från den kullen flyttade grizzlen Samira (Khalils L`irq Al Lulu) hem till oss 2002. Hon var en liten, livlig krabat från första början. Hon älskade att springa, och det gör hon fortfarande. Samira har ett sällsynt säkert springhuvud; det finns ingenting som kan distrahera henne. Hon är fullständigt säker både på kappbanan och lure coursingbanan. Samira har med åren blivit INTUCH NORDUCH DKUCH SLCCH. Hon har varit med även på VM i kapplöpning 2004, då hon placerade sig som 5:a. Hon deltog på EM i lure coursing 2006, och blev placerad som 7:a.
    En hund som gladeligen följer med, och ger allt när det gäller. Samira har ett stabilt och lugnt temperament, vilket gör att hon är extremt lätt att ha med överallt.

    Al Dabaran fick sin Y-kull efter Jöns 2005; en hane och 4 tikar, alla grizzlar. Mamman var Al Dabaran Zarifa, som i sin tur var dotter till Samiras mammas syster; Khalils Gazal Bint Changrila. Vi åkte till Danmark, och hämtade den enda hanen, Al Dabaran Yaman, som parningsvalp. Han kallades för Milton, och han var en underbar ullig varelse, som jag älskade från första ögonblicket! Samira råkade vara skendräktig, när vi hämtade Milton, och hon tog honom direkt som sin egen valp. Vi hade en mycket harmonisk trio; Jöns, Samira och Milton.

    Jöns blev sjuk strax efter han fyllde 10. Han hade fått småtumörer i tarmarna. Metastaser hade fått fäste i hela tarmsystemet. Han hade svårt att behålla mat, så han fick somna in. Förlusten kändes enorm; det var alldeles för tidigt. Det gick så fort att man hade inte hunnit förbereda sig. Jag var dock lycklig att jag hade hunnit få en riktigt fin son till Jöns. Milton var på alla sätt en mycket lovande junior med ett cert i bakfickan, när han en eftermiddag i oktober fick upp jakten på en hare. Han sprang till en hårdtrafikerad väg, och blev överkörd. Han dog inom några minuter av inre skador. Den hösten gick jag i dvala; det kändes så fruktansvärt orättvist.

    Elizabette & Bo parade strax därpå SV-04 SE UCH Khalils Kibriya med Jönssonen EJW-05 NORDUCH Aziz Varedat. Kibriya är en klassisk liten salukidam, som jag alltid har tyckt om. Att det var just Jönssonen, som blev pappa…..hmmm…kanske hade jag fingrarna med i leken. Det blev
    4 +4. Från den kullen flyttade svarta grizzelhanen Khalils Setareh till oss. Kimi fick sitt smeknamn från en Formel 1-förare, som hade vunnit världsmästerskapet. Namnet ska ju ge prägel! Kimi är nu över 3 år och har skördat framgångar på utställning, kapplöpning och lure coursing. Han är en mycket öppen, snäll och glad pojke, som fullkomligen älskar allt och alla. Kimi har hunnit bli far till Aziz H-kull i Finland. Den kullen är fortfarande bara några månader gammal, men ser väldigt lovande ut. Samira och Kimi utgör en behaglig duo, som lätt följer med oss överallt, och får oss skratta varenda dag.

    Under alla mina år med salukisar har jag haft nöje att träffa många för mig mycket betydande människor. Jag har fått vänner världen runt om, och har lärt mig ödmjukhet även utanför hundsammanhang.

    Jag är lycklig att jag till sist hittade ”min” ras, och det kommer förmodligen alltid finnas en saluki i mitt hem. Varje saluki som jag har haft, har varit en individ med stor personlighet. De har alltid varit högt älskade familjemedlemmar, och jag har uppskattat enormt mycket det lätthanterliga, öppna temperamentet, som alla mina salukisar har haft. De stunderna i tävlingssammanhang är bara en bonus och en bråkdel av salukilivet; det viktiga är att de är sunda, friska och fungerar i vardagen.
    Att jag ”råkade” hitta Khalils först, är nog en slump. Den tiden visste jag ingenting om salukisar. Men ju mer tiden har gått, desto mer har jag lärt mig uppskatta Elizabettes & Bos uppfödning. Att ha tillgång till en uppfödare, som i så väl sorgliga som roliga händelser delar känslan är ett enormt stöd. Att kunna ta del av den enorma kunskapen hos en erfaren uppfödare har alltid varit en stor glädje för mig.

  2. AnnHelen skriver:

    Vilken fin berättelse Sari! Kram

Lämna ett svar