Riga

1 Maj 2015 by Stefan, Kommentera »

En svart minibuss med texten ”VIP” på sidorna körde fram till planet som just landat. Någon höll upp en handtextad skylt som meddelade att minibussen var reserverad för ett annat lands regeringsrepresentanter. Fan så behagligt alltså. Men jag har beställt skjuts till hotellet, sa jag till gumman, som tröst för att vi inte var tillräckligt viktiga personer för att få åtnjuta den service vi nu bara fick betrakta med avundsjuka ögon. När vi plockat våra väskor från bagagebandet och gick ut i ankomsthallen riktas blickarna mot en man som står i givaktställning och utmärker sig genom att vara iklädd en svart kostym som inte varit i närheten av något som kan förknippas med skrynklor. Han bar svarta solglasögon och ett par lika svarta lågskor vars glans hade ett tresiffrigt värde på skalan som går mellan ett och hundra. Han höll fram en vit skylt, även den glansig, med en text som inte var handskriven utan verkade komma från ett tryckeri. Texten var mitt namn.

-Welcome to Riga! Han visade oss fram till en bil med samma färg och finish som skorna. En Lexus LS600. Regeringsdelegationen var nu i ett hopplöst underläge i sin sunkiga minibuss. Det enda solket i bägaren var att dessa loosers förmodligen var omedvetna om sin degraderade position på statustrappan.

Resan från flygplatsen till staden och hotellet gav ett städat intryck. Rent och fint, ordning och reda, sopade gator som trafikerades av nytvättade bilar där prestigemärket Lexus var överrepresenterat jämfört med hemma. Det kan möjligen bero på att resmålet var beläget i regerings- och diplomatkvarteren i den lettiska huvudstaden. Vi blev faktiskt inbjudna på fika i den svenska ambassaden tack vare facebook och vårt och andre ambassadsekreterarens gemeensamma intresse för hundrasen saluki. Det du, Hyacinth Bucket…

 

20150414_153758

 

Resdammet, som alltid verkar sätta sig i halsen och torka ut svalget, sköljdes bort med öl på en anspråkslös servering i Riga Old Town. Ölets mättande karaktär tarvade ett par whisky av metabolistiska skäl. När vi stillsamt begrundade matsmältningens mysterier konstaterade vi att de enda i lokalen som inte pratade svenska tillhörde personalen. En tidig tisdag kväll i april i Riga präglas förstås inte av svenska färjeturister med spritfokus. Det här var förvärvsarbetande människor som drack vatten till maten och pratade jobb med varandra. De maffigaste och högsta husen i stan har Swedbanklogga. Balterna kanske bör akta sig för svenne banan. Sverige och Ryssland har ju turats om att ockupera landet i fråga.

Efter ett par dagars vistelse i Riga märker man att befolkningen huvudsakligen består av letter och ryssar. Huruvida det råder någon form av segregation får bli en fråga för nästa besök. Det ryska språket hörs ofta, men engelska är som sagt ett språk som behärskas av de flesta man kommer i kontakt med.

Hur var maten då? Tre dagars vistelse ger inget säkert svar på en fråga som handlar om tycke och smak. Vi hade otur. Först åt vi middag på hotellet. En buffé som ingick i vistelsen. Riktigt hemskt, inte smaklöst utan dåligt. Det uppvägdes av att man framställde drinkar enligt konstens alla regler. Inga halvfabs från tetrapak eller pet. Mojitons limefrukter mortlades direkt i glaset. Ett annat restaurangbesök var också en besvikelse. Den här gången riktade jag kritik till personalen. Att inte laga maten tills den är färdig är åt helvete när det gäller ribs. Sega revben, fy fan… Bästa betyg får ett hamburgarställe i ryssisk regi som lät oss provsmaka ölen innan beställning. Burgaren jag åt var den näst godaste efter den som serverades på Bishops Arms i Kiruna för nåt halvår sen.

Så till höjdpunkten: Saluhallarna! Dessa måste vara världens största och häftigaste. Det är värt att åka till Riga enbart av denna anledning. Dess dimension kan inte beskrivas på något sätt. Powerpoint kraschar vid varje försök. Ta buss 22 från flygplatsen och hoppa av vid Centraltirgus.

http://www.rct.lv/en/for-visitors

 

Svara