Varför betala för något som är gratis?

Jag klickar på en webannons som lockar med ”världens bästa flygsimulator”. Om man som ansvarig för reklam och marknadsföring i stället använde uttrycket ”världens näst bästa”, fick man nog se sig om efter ett nytt jobb inom något helt annat område, även om tvåan i det här sammanhanget inte skulle behöva skämmas för sig, så jag ursäktar formuleringen och låter mig ledas in i en websajt full med ljudeffekter, superlativ, tidsbegränsade erbjudanden och sänkta priser. Företaget som säljer produkten verkar äga ett stort antal domäner vilket gör att en sökning med google eller liknande leder till sidor med olika adresser men i stort sett samma innehåll, många duplicerade rakt av, men med varierande priser konstigt nog. Bland övriga resultat av sökningen märks sidor som lämnar positiva recensioner av produkten. Det är först långt ner på sida 2 i sökträffarna som man hittar ett exempel där någon ifrågasätter om det verkligen handlar om något seriöst, med en rubrik avslutad med ett frågetecken. Det visar sig vara ytterligare en recension med genomgående positiva utlåtanden, förutom en nackdel, nämligen att programmet är stort och tar tid att ladda hem med sina 300 MB. Ja du läste rätt, det är inte en felskrivning, programmet ryms på halva utrymmet på en gammaldags CD-skiva, så inte är det stort, men man måste ju ha med något negativt för att framstå som seriös recensent, vilket dock var alldeles för lätt att genomskåda den här gången.

Det jag skriver om är PC-programmet ”Pro Flight Simulator”. Det är nog inget dåligt program, tvärtom tror jag att det är välgjort, trots att jag inte provat det själv. Vad jag vill komma till är att programmet egentligen är gratis, det är bara att gå till http://www.flightgear.org och ladda ner samma program. Där finns också versioner för såväl Linux som Mac och det går även att beställa DVD-skivor till ungefär halva priset jämfört med ProFlight om man känner för det. Terräng och olika flygplan hämtas separat och i portioner man själv bestämmer, det kan bli stora nedladdningar för det finns mycket att välja bland.

Det är så med open source som det är frågan om här, att programkoden i sig är öppen och fri att använda och utveckla. Det leder till att ingen kan ha exklusiv upphovsrätt till programmet. Det vanliga är att säljaren tar betalt för skivorna och förpackningen, innehållet följer med på köpet. Den aktör som ger ut bland annat ”Pro Flight Simulator” (det förekommer olika namn) har helt enkelt stulit ett dataprogram, gett det ett annat namn och börjat sälja det med hjälp av tvivelaktig marknadsföring. Detta är också tillåtet, hur konstigt det än låter. I GNU Public License, som gäller för programmet i fråga, finns faktiskt detta utrymme, det är själva etiken som rimligen kan ifrågasättas. Man för ju kunderna bakom ljuset genom att inte vara öppen med vilken produkt man egentligen säljer, man har inte heller tillfört något värde genom att, till exempel, bidra med utveckling av programmet, utan profiterar enbart på möjligheten att knycka och sälja.

Om jag minns rätt hade jag med FlightGear i ett radioprogram för flera år sedan. Vid det laget var det ett fungerande program med utvecklingspotential, för att använda ett mäklaruttryck. Nu ska jag testa senaste versionen. Det verkar vara en förbaskat bra flygsimulator, så jag hörs nog inte av på ett tag.

Las Palmas

Det finns säkert många andra, och kanske till och med bättre ställen att åka till. Jag tänker inte ta reda på vilka. Staden Las Palmas de Gran Canaria kommer med största säkerhet att ha mig som besökare fler gånger. När detta skrivs var senaste gången i november 2011.  Med promenadavstånd till Luleå Airport och direktflyg därifrån till GC, sedan taxi från Gandoflygplatsen till något hotell i närheten av Santa Catalina eller Las Canteras är det bekvämt så det förslår. Väl framme kan man smälta in i stadslivet utan att bli påhoppad av time share-bedragare eller bli utsatt för andra turistfällor. Vill man vara extra säker ser man till att inte gå omkring i shorts vilket är en detalj som avslöjar turister. En spansk man går alltid i långbyxor. Damerna är också fullt påklädda oavsett hur soligt och varmt det är. Klimatet i Las Palmas sägs vara det behagligaste på hela planeten. Luftkonditionering behövs således sällan och finns inte heller i något hotell som jag känner till. Den frusna föreståndarinnan för biluthyrningsfirman jag anlitade vid ett av mina tidigare besök påpekade med tydlig ironi att bilen var utrustad med air condition och att denna lyx var överflödig i det kalla klimat som råder på ön. Hon skulle bara veta…

Det bor många skandinaver i Las Palmas.  Alla jag träffat pratar spanska och har integrerat sig i samhället. Man umgås visserligen med sina landsmän men verkar ofta ha även kanariska vänner. Den skandinaviska klubben, vars medlemmar i huvudsak utgörs av migrerade nordbor, arbetar också på ett föredömligt sätt för språklig och social integration. 

Det man främst märker av i form av turism är besöken av kryssningsfartyg. Hamnen, som är en av de större i världen och en betydelsefull sådan, ska byggas ut för att kunna ta emot fler passagerarfartyg än idag. Den som orkar rekommenderas en vandring ut på den längsta piren, muelle Reina Sofia, som är flera kilometer lång. Vill man halvera promenaden kan man åka taxi ena vägen. Det är fortfarande möjligt att ta sig in i hamnområdet, men skärpta säkerhetskrav kan göra det svårare i framtiden.

Behagligt klimat, lättsam stämning, låga priser och bra nöjesutbud låter ju hur bra som helst, men visst finns det mindre bra sidor. Arbetslösheten är katastrofalt hög, 28%. En lång historia av låg sysselsättning har skapat problem i form av bland annat kriminalitet som illustreras av galler, murar, larm, övervakningskameror och poliser vart man än vänder blicken. Vidare lär det finnas någon sorts lokal matkultur som jag själv inte sett något av annat än i reklambroschyrer och skyltar på restauranger antydande att man någon gång haft en vision om att servera genuin kanarisk mat. Jag kan nästan lova att ingen av stadens restauratörer någonsin öppnat en broschyr av nämnda slag eller ens bläddrat i en kokbok. Inte ens pizza eller hamburgare kan ses som säkra kort om man beställer sådant på ett inhemskt ställe i centrum. I Las Palmas är det spanska som gäller. Många i serviceyrken, exempelvis taxichaufförer, hotellportierer och restaurangpersonal behärskar inget annat språk än modersmålet.

Om man är beredd på allt detta kan man ha en mycket trevlig vistelse i Las Palmas. En bra början är att lära sig några spanska ord och fraser, man behöver inte uttrycka sig akademiskt korrekt för att göra sig förstådd, invånarna är i allmänhet överseende, trevliga och tillmötesgående. Mat kan man köpa i butik och laga själv, eller handla i saluhallen där det bjuds nyfångad fisk, kött, mejerivaror, grönsaker med mera till bra priser. Bra restauranger finns i den gamla stadsdelen, Vegueta, som i sig är värd ett besök oavsett om man är hungrig eller ej.