Polarpriset

Så var det dags igen. Det ska delas ut stora summor pengar under spektakulära former och massiv mediabevakning. Vinnarna av  polarpriset har av tradition varit musiker som redan är etablerade och framför allt stormrika. Först ut var Paul mcCartney som fick en almosa på en miljon kronor som tillägg till den ordinarie årsinkomsten på 38 miljoner US$. Han fick förvisso bli omnämnd i svenska TV-nyheter vilket måste ha känts hedrande. Eftersom priskommitten förmodligen inser att det är lätt att betrakta detta spektakel som löjligt ger man en masonitcheck även till någon som man tror kan utgöra en förmildrande omständighet i sammanhanget, till exempel en dirigent eller en sitarspelare. Dock har man inte lyckats hitta någon B-pristagare som inte är etablerad och internationellt känd. Nya förmågor ska inte komma och tränga sig in i rampljuset är den tydliga signalen. Förklaringen kanske finns i att priskommitten utgörs av representanter från organisationer som företräder den etablerade musikbranschen; SKAP, FST, STIM, SMFF, CISAC, IFPI och ECSA förutom Stikkan Anderssons släktingar. Men det är så mänskligheten fungerar, de besuttna ska höjas till skyarna och blidkas med generösa gåvor inför massornas underdåniga ovationer. Så passande då att det är självaste kungen som delar ut stålarna under priscermonin.

Fyrfyra Basgångar

Jag tror året var 1982 när jag blev uppringd av en herre vid namn Jan Thurfjell, känd som arkitekt och som faktiskt ritat det hus jag nu äger och bor i. Vid den aktuella tiden hade han blivit mer verksam som fastighetsförvaltare, industriman och musiker än som arkitekt, och det var just musik som var hans ärende. En jazzfestival skulle äga rum i biografen Spegeln i Shopping Center, Luleås och kanske världens första galleria. Det var Thurfjells fastighetsbolag Lillviken som då ägde Shopping. Vederbörande skulle själv ställa upp med en kvartett till vilken han behövde en basist. Jag tackade för det hedrande erbjudandet men kände att det var bäst att tacka nej eftersom jazzmusik var otrampad mark för min del, de gånger jag varit i närheten av jazz spelade jag strikt efter noter vilket det inte var frågan om här. Jag såg mig som en gråsparv bland de jazzrävar som var tänkta att bli mina medmusikanter. Janne frågade då om jag kunde tänka mig att ställa upp om jag fick nedskrivna harmonier och en repetition inför spelningen. Han lät mig förstå att det var angeläget att genomföra framträdandet och att ingen annan av de basister han kände stod att tillgå. Övertalningen lyckades och repetition ägde rum i det thurfjellska sommarhuset i Alhamn där Jan och hans fru Ulla tog emot när jag anlände tillsammans med sångerskan Ros-Marie Thessén och trummisen Nisse Engblom. Låtarna drogs igenom, det var klassiker som ”Sunny Side of the Street” och ”My Funny Valentine”. Repetitionen övergick efter hand till något som antog skepnaden av festivitet. Bland annat utrönades huruvida det var möjligt att belägga teorin om att sångröstens tonomfång ändrades till följd av alkoholintag. Det visade sig vara mer sanning än myt om än det endast rörde sig om en sänkning med mindre än en kvarts helton per sexa whisky. Dock tillräckligt effektivt för att utgöra ett alternativ till transponering av instrumentmusiken i syfte att anpassa den till vokalistens tonomfång. I detta sammanhang ska nämnas att Ros-Marie är en skicklig jazzsångerska och att ovanstående metod inte var påkallad på grund av henne, syftet med experimentet var strikt vetenskapligt. Dagen infann sig och arrangemanget startade med oss, ”Four Roses”, som öppningsnummer. Janne var ju en slags värd för tillställningen och många duktiga konstellationer skulle äntra scenen så det föll sig naturligt att vi var först ut. Efter den offentliga delen av arrangemanget var det samling för musiker och inbjudna i puben Pontus på översta våningen i Shopping Center. Trots att både övriga medverkande och publik framstod som kunniga var det ingen som framförde någon kritik mot mitt basspel vilket jag tolkade som ren diplomati. Att plocka in en orutinerad amatör var ju, enligt min uppfattning, en nödlösning som knappast kunde vara till full belåtenhet. En vecka senare samtalade jag med Janne och dryftade mina tillkortakommanden när det gällde att spela bas i ett jazzband. Han kontrade med att jag, till skillnad från många andra i branschen, faktist spelade rätt. Anledningen att han ringde upp den här gången visade sig vara att han ville ha med mig som basist i ett annat jazzband. Den här gången sade filofaxen stopp men nog måste jag medge att jag uppfattade inbjudan som ett, i vart fall, nöjaktigt betyg på mitt jazzäventyr.

Dagens telefonsäljförsök

Jag har ett fast telefonabonnemang på jobbet. Med ett offentligt nummer. Egentligen har jag ingen användning för detta, jag ringer aldrig ut och svarar nästan aldrig på den fasta telefonen. Det är mobil som gäller. Ibland när jag har tråkigt och har tid över brukar jag svara på den fasta telefonen. Jag finner det sannolikt att den som ringer kommer att försöka sälja något eller i vart fall söka komma i besittning av en del av de pengar jag förutsätts ha i min ägo. Den fasta telefonin fungerar alltså främst som fälla för oseriösa påringare. Den som har ett ärende som är intressant för mig ringer givetvis på mobilen.

-Heeej!!! Jag heter Johanna och ringer för Telia. Jag söker den som är ansvarig för internet vid ert företag.

-Internet? Vi har inget med det att göra. Vi jobbar mest med lokala nätverk.

-Asså jag menar ADSL och så

-Jaha, du menar uppkopplingen

-Ja, just det, är ni kund hos telia?

-Varför undrar du det, du ringer ju därifrån?

-Har ni telefon via telia då?

-Jag är inte riktigt säker men jag kan ringa telia och kolla. Är det inte enklast om du frågar nån kollega?

Mobilsurf, har ni det då?

Nej, jag har bara nåt billigt tvättmedel.

Jaha, ja… tack då!