Polarpriset

Så var det dags igen. Det ska delas ut stora summor pengar under spektakulära former och massiv mediabevakning. Vinnarna av  polarpriset har av tradition varit musiker som redan är etablerade och framför allt stormrika. Först ut var Paul mcCartney som fick en almosa på en miljon kronor som tillägg till den ordinarie årsinkomsten på 38 miljoner US$. Han fick förvisso bli omnämnd i svenska TV-nyheter vilket måste ha känts hedrande. Eftersom priskommitten förmodligen inser att det är lätt att betrakta detta spektakel som löjligt ger man en masonitcheck även till någon som man tror kan utgöra en förmildrande omständighet i sammanhanget, till exempel en dirigent eller en sitarspelare. Dock har man inte lyckats hitta någon B-pristagare som inte är etablerad och internationellt känd. Nya förmågor ska inte komma och tränga sig in i rampljuset är den tydliga signalen. Förklaringen kanske finns i att priskommitten utgörs av representanter från organisationer som företräder den etablerade musikbranschen; SKAP, FST, STIM, SMFF, CISAC, IFPI och ECSA förutom Stikkan Anderssons släktingar. Men det är så mänskligheten fungerar, de besuttna ska höjas till skyarna och blidkas med generösa gåvor inför massornas underdåniga ovationer. Så passande då att det är självaste kungen som delar ut stålarna under priscermonin.

Fyrfyra Basgångar

Jag tror året var 1982 när jag blev uppringd av en herre vid namn Jan Thurfjell, känd som arkitekt och som faktiskt ritat det hus jag nu äger och bor i. Vid den aktuella tiden hade han blivit mer verksam som fastighetsförvaltare, industriman och musiker än som arkitekt, och det var just musik som var hans ärende. En jazzfestival skulle äga rum i biografen Spegeln i Shopping Center, Luleås och kanske världens första galleria. Det var Thurfjells fastighetsbolag Lillviken som då ägde Shopping. Vederbörande skulle själv ställa upp med en kvartett till vilken han behövde en basist. Jag tackade för det hedrande erbjudandet men kände att det var bäst att tacka nej eftersom jazzmusik var otrampad mark för min del, de gånger jag varit i närheten av jazz spelade jag strikt efter noter vilket det inte var frågan om här. Jag såg mig som en gråsparv bland de jazzrävar som var tänkta att bli mina medmusikanter. Janne frågade då om jag kunde tänka mig att ställa upp om jag fick nedskrivna harmonier och en repetition inför spelningen. Han lät mig förstå att det var angeläget att genomföra framträdandet och att ingen annan av de basister han kände stod att tillgå. Övertalningen lyckades och repetition ägde rum i det thurfjellska sommarhuset i Alhamn där Jan och hans fru Ulla tog emot när jag anlände tillsammans med sångerskan Ros-Marie Thessén och trummisen Nisse Engblom. Låtarna drogs igenom, det var klassiker som ”Sunny Side of the Street” och ”My Funny Valentine”. Repetitionen övergick efter hand till något som antog skepnaden av festivitet. Bland annat utrönades huruvida det var möjligt att belägga teorin om att sångröstens tonomfång ändrades till följd av alkoholintag. Det visade sig vara mer sanning än myt om än det endast rörde sig om en sänkning med mindre än en kvarts helton per sexa whisky. Dock tillräckligt effektivt för att utgöra ett alternativ till transponering av instrumentmusiken i syfte att anpassa den till vokalistens tonomfång. I detta sammanhang ska nämnas att Ros-Marie är en skicklig jazzsångerska och att ovanstående metod inte var påkallad på grund av henne, syftet med experimentet var strikt vetenskapligt. Dagen infann sig och arrangemanget startade med oss, ”Four Roses”, som öppningsnummer. Janne var ju en slags värd för tillställningen och många duktiga konstellationer skulle äntra scenen så det föll sig naturligt att vi var först ut. Efter den offentliga delen av arrangemanget var det samling för musiker och inbjudna i puben Pontus på översta våningen i Shopping Center. Trots att både övriga medverkande och publik framstod som kunniga var det ingen som framförde någon kritik mot mitt basspel vilket jag tolkade som ren diplomati. Att plocka in en orutinerad amatör var ju, enligt min uppfattning, en nödlösning som knappast kunde vara till full belåtenhet. En vecka senare samtalade jag med Janne och dryftade mina tillkortakommanden när det gällde att spela bas i ett jazzband. Han kontrade med att jag, till skillnad från många andra i branschen, faktist spelade rätt. Anledningen att han ringde upp den här gången visade sig vara att han ville ha med mig som basist i ett annat jazzband. Den här gången sade filofaxen stopp men nog måste jag medge att jag uppfattade inbjudan som ett, i vart fall, nöjaktigt betyg på mitt jazzäventyr.

Sista låten med gänget

Trotyl – Cadillac

Källarbandet låg sedan länge i träda när en kulturmupp tog med oss i en inventering. I följd av detta blev vi erbjudna att spela i någon slags festival som skulle sändas i radio. Man förutsatte att erbjudandet om ett speltillfälle utan gage skulle tas emot som en gåva, något som jag alltid med bestämdhet satt mig emot. Vi finansierades ju inte av rika föräldrar, så vi brukade se till att få betalt för våra framträdanden, vilket inte verkade ses med blida ögon av etablissemanget. Man skulle fan inte spela sånt som publiken gillade och absolut inte ta betalt, för då betraktades man som förrädare och svikare av ett ideal som ingen egentligen kunde beskriva. I själva verket var det ju så att de som lyssnade och gav gensvar till våra försök att åstadkomma musik blev våra bästa vänner. Bevekelsegrunden vid det här tillfället var att Sveriges Radio spelade in det hela. Proffsigt jämfört med kassettbanden vi själva framställde med hjälp av clas ohlson-mikrofoner anslutna till ett Philips kassettdäck.  Det här är sista låten vi spelade tillsammans, i en paus under en pubsväng 1980. Låtarna tog slut, så även extranumren. Då återstår bara Cadillac…

Skenet bedrar

image

Allt är inte vad det vid en snabb första anblick ser ut att vara. Den här gitarrcombons polerade fasad kan få en inte ont anande betraktare att se den som en riktig, klassisk helrörsförstärkare. Man kan ju faktiskt se vakumrören sticka upp genom den blanka chassiplåten, en syn som av entusiaster kan jämföras med pornografi. Innanför en galonklädd spånskiva blottas emellertid ett kretskort med allsköns halvledare. Dessutom sitter potentiometrar och jackar lödda på kretskortet och inte chassimonterade. Denna typ av konstruktion är disponerad att gå sönder, lödförband tål inte mekanisk belastning. Detaljer som är åtkomliga från utsidan bör därför vara fastsatta i chassit och elektriskt anslutna med tråd.