Varför betala för något som är gratis?

Jag klickar på en webannons som lockar med ”världens bästa flygsimulator”. Om man som ansvarig för reklam och marknadsföring i stället använde uttrycket ”världens näst bästa”, fick man nog se sig om efter ett nytt jobb inom något helt annat område, även om tvåan i det här sammanhanget inte skulle behöva skämmas för sig, så jag ursäktar formuleringen och låter mig ledas in i en websajt full med ljudeffekter, superlativ, tidsbegränsade erbjudanden och sänkta priser. Företaget som säljer produkten verkar äga ett stort antal domäner vilket gör att en sökning med google eller liknande leder till sidor med olika adresser men i stort sett samma innehåll, många duplicerade rakt av, men med varierande priser konstigt nog. Bland övriga resultat av sökningen märks sidor som lämnar positiva recensioner av produkten. Det är först långt ner på sida 2 i sökträffarna som man hittar ett exempel där någon ifrågasätter om det verkligen handlar om något seriöst, med en rubrik avslutad med ett frågetecken. Det visar sig vara ytterligare en recension med genomgående positiva utlåtanden, förutom en nackdel, nämligen att programmet är stort och tar tid att ladda hem med sina 300 MB. Ja du läste rätt, det är inte en felskrivning, programmet ryms på halva utrymmet på en gammaldags CD-skiva, så inte är det stort, men man måste ju ha med något negativt för att framstå som seriös recensent, vilket dock var alldeles för lätt att genomskåda den här gången.

Det jag skriver om är PC-programmet ”Pro Flight Simulator”. Det är nog inget dåligt program, tvärtom tror jag att det är välgjort, trots att jag inte provat det själv. Vad jag vill komma till är att programmet egentligen är gratis, det är bara att gå till http://www.flightgear.org och ladda ner samma program. Där finns också versioner för såväl Linux som Mac och det går även att beställa DVD-skivor till ungefär halva priset jämfört med ProFlight om man känner för det. Terräng och olika flygplan hämtas separat och i portioner man själv bestämmer, det kan bli stora nedladdningar för det finns mycket att välja bland.

Det är så med open source som det är frågan om här, att programkoden i sig är öppen och fri att använda och utveckla. Det leder till att ingen kan ha exklusiv upphovsrätt till programmet. Det vanliga är att säljaren tar betalt för skivorna och förpackningen, innehållet följer med på köpet. Den aktör som ger ut bland annat ”Pro Flight Simulator” (det förekommer olika namn) har helt enkelt stulit ett dataprogram, gett det ett annat namn och börjat sälja det med hjälp av tvivelaktig marknadsföring. Detta är också tillåtet, hur konstigt det än låter. I GNU Public License, som gäller för programmet i fråga, finns faktiskt detta utrymme, det är själva etiken som rimligen kan ifrågasättas. Man för ju kunderna bakom ljuset genom att inte vara öppen med vilken produkt man egentligen säljer, man har inte heller tillfört något värde genom att, till exempel, bidra med utveckling av programmet, utan profiterar enbart på möjligheten att knycka och sälja.

Om jag minns rätt hade jag med FlightGear i ett radioprogram för flera år sedan. Vid det laget var det ett fungerande program med utvecklingspotential, för att använda ett mäklaruttryck. Nu ska jag testa senaste versionen. Det verkar vara en förbaskat bra flygsimulator, så jag hörs nog inte av på ett tag.

Ser man på!

Vad sägs om att betala 1000 spänn för ett par skitfula glasögonbågar med färgad plast istället för linser? Dagens bluff heter Gunnar Optiks, ett företag som marknadsför hjälpmedel mot ”digital vision syndrome”, ett problem som optikern Jeffrey Anschel anser sig ha upptäckt i början av nittiotalet. Den doktorshattsinnehavande optikern förekommer i många pseudovetenskapliga sammanhang och refereras flitigt i Gunnars marknadsföring. Någon beskrivning av hur glasögonen fungerar står inte att läsa någonstans, och någon studie av det nämnda syndromet presenteras inte heller. Det enda försöket till beskrivning av problemet är hämtat från åttiotalet när begreppet ”digital” var nytt och svårbegripligt för konsumenter och bildskärmarna så elektriskt laddade att de slet sminket av damerna som satt framför dem: ”The eye focuses on the hard edge of an image, but digital images don’t have a clean edge. As a result, the focus drifts forward and back, causing eye fatigue”. (Digitala bilder har inga rena kanter som ögat kan fokusera på). Karln behöver betydligt mer än en doktorstitel för att få mig att gå med på det resonemanget. För att definitivt placera sig i scamvrån har man lagt ut en videosekvens på Youtube där man får någon att prova ett par av brillorna och ge dem godkänt med samma övertygelse som en av terrorister tagen gisslan i en brusig VHS-video hyllande sina plågoandar. 

I sin presentation berättar företaget att idén föddes när hustrun till en fondförvaltare oroade sig över att både maken och den lille sonen stirrade i datorskärmar dagarna i ända. Om det beskrivna problemet verkligen existerar så är lösningen inte att hänga på de drabbade ett par hokus-pokus-glasögon. Det vet företrädarna för Gunnar Optiks. Om man är så naiv att man tror på befängda påhitt som det här så klarar man heller inte att starta och driva ett företag. Så enkelt är det.

Videoklippet  finns här.

 

PC:n är död. Igen….

Den första aktör som förutspådde att persondatorn, det vill säga mikrodatorn byggd på den öppna plattformen från början av åttiotalet,  skulle försvinna och ersättas av något annat, var dess skapare IBM. ISA-bussen skulle bytas ut mot något som var bättre och som inte var fritt för andra tillverkare att använda. Det nya konceptet var tänkt att inbringa royaltyintäkter och kallades PS/2. IBM var därmed först i världen med att avveckla en av de mest framgångsrika produkter som någonsin uppfunnits. Efter en tid insåg dock IBM att man inte längre var härförare i branschen utan såg sig tvungna att rätta in sig i ledet bland konkurrenterna som för övrigt gasat ifrån rejält i fråga om pris och prestanda.  Det enda som påminner om detta äventyr är de små runda kontakter som fortfarande finns för att ansluta mus och tangentbord. Dessa var förväxlingsbara och därför färgkodade med ljusblå och ljusgrön färg vilket får anses som ett hån mot de som inte är utrustade med perfekt färgseende. IBM avvecklade persondatorn en gång till i samband med att man avyttrade den delen av verksamheten till ett kinesiskt företag, men det är en helt annan historia.

I en nyhetssändning häromdagen meddelades att den stationära PC:n ligger för döden. De sista rosslingarna åstadkoms enbart med hjälp av livsuppehållande åtgärder. Marknadsandelen är i det närmaste obefintlig meddelar hemelektronikkedjorna. Surfplattor, smartphones och laptop-datorer har tagit över. Några intervjuer med skolbarn visar tydligt den rådande uppfattningen att det är lättare att ha med sig en laptop än att kånka på en stationär dator till och från skolan.

Varför kablar man ut det här som en nyhet? Det luktar beställningsjobb. Sanningen är att branschen tjänar mer pengar på att sälja bärbara enheter än stationära. De håller inte lika länge så köpfrekvensen hos konsumenterna ökar. De är lättare och billigare att transportera men framförallt så är marginalerna större.  Enda fördelen med mobila datorer är just mobiliteten, allt annat är sämre; prestanda, pris, kvalitet och ergonomi. De största bärbara datorerna har bildskärmar på 17 tum. Det är stort för en laptop. Så stort att den i praktiken blivit stationär eftersom få människor skulle komma på tanken att släpa runt ett sådant åbäke som dessutom inte kan köras på batteri någon längre stund. En lika stor bildskärm till en stationär PC betraktas å andra sidan som löjligt liten, standardstorleken är idag 24 tum. Bästa köpet är ofta en stationär PC som man antingen skruvar ihop själv eller köper i en butik som bygger ihop den efter köparens preferenser. Då vet man att datorn håller en vedertagen formfaktor och är reparerbar. En nätdel till exempel, som är den vanligaste detaljen att fallera, kan kosta fem gånger så mycket till en märkesdator som en som följer den normala ATX-standarden. En skräddarsydd maskin bjuder också på möjligheten att utgå från användandet i val av operativsystem. Vem vill inte ha 1500 kronor att spendera till annat än Windows när man ändå inte använder någon applikation som kräver det operativsystemet? Fem flaskor riktigt fin wnisky från statlig butik får man för den summan. Ännu mer om man väljer ur det billigare sortimentet.

Slutligen några ord till de som lever i tron att ett visst varumärke står för produkter som är bättre än andra: Grejorna är byggda av likadana komponenter och enligt samma principer som konkurrenternas. Sanningen är att konsumenter som varken använder sin förmåga till kritiskt tänkande eller nyttjar de möjligheter som finns att ta reda på fakta, utan i stället  kapitulerar för skicklig marknadsföring lätt låter sig låsas in i ett system som begränsar nyttan med det och leder till kostnader i form av proprietära applikationer. Fast det kanske är viktigare med hög status? Inte för mig i alla fall. De flesta skrattar idag åt att Volvoverkstäderna under åttiotalet sålde mängder med bakluckeemblem till modellen 760. Det var nämligen så att många som ägde en Volvo 740 bytte emblem, det var den enda detalj som utseendemässigt skiljde modellerna åt. I framtiden kommer vi att ha fantastiskt roligt åt de som idag köper märkeselektronik i tron att de därigenom vinner respekt hos andra.

Copyswede

När detta skrivs är det aktuellt att konsumenter får betala privatkopieringsavgift för USB-minnen och externa hårddiskar. Hemelektronikbranschen har inte gått med på detta, förhandlingarna har inte lett till någon överenskommelse och upphovsrättsinnehavarnas organisation Copyswede utnyttjar sin möjlighet att trots detta belägga dessa produkter med nämnda avgift. Frågan kan komma att avgöras i domstol men detta kommer, i så fall, att ta lång tid. Det går emellertid att komma runt avgiften eftersom minneskort och lösa hårdiskar inte omfattas av avgiften än så länge. Det finns minneskortsläsare som man bestyckar med minneskort av lämplig kapacitet. Lätt som en plätt. När det gäller USB-hårddiskar är det också ganska enkelt att skaffa en lös disk tillsammans med ett externt kabinett, man bör i detta fall kunna hantera en skruvmejsel. Vill du ha hjälp med att skaffa denna typ av artiklar till rätt pris kan du meddela mig så får du lotsning. Kom bara ihåg att inte kopiera musik, film eller dylikt som du köpt och betalat för. Lova!

 

Mördarapplikationer

Det sägs att IBM PC, anfadern till de flesta persondatorer som används idag, inte blivit lika populär som den faktiskt blev om den inte begåvats med kalkylbladet som applikation. Lotus 1-2-3 var namnet på programmet som kunde räkna både på längden och på tvären. Användingsområdet begränsades bara av fantasin. Nu för tiden kallas kalkylblad ofta för ”Excel”, vilket är riktigt för de som tagit på sig microsofts skyglappar.

Företaget Apple, med varumärket Macintosh, har sidlayoutprogrammet Aldus Pagemaker att tacka för sin existens. Macintosh dominerar fortfarande, mest av slentrian, i den grafiska branschen.

En produkt som du begagnar just nu är det program som genererat sidan du läser, nämnligen webservern Apache som körs under operativsystemet Linux.

Dessa exempel brukar kallas för ”killer apps”; programvaror som haft avgörande betydelse för en viss dators marknadsposition.

Det finns alternativ till det mesta, man måster inte köpa en dyrexbehandlad Mac för att skapa en trycksak, eller krångla med Windows för att eposta och sköta bankärenden. Man behöver inte heller en Kitchenaid i köket, det finns andra maskiner som gör samma sak både bättre och billigare.

Till saken:

Jag har fortfarande en PC med Windows där mördarapplikationen är programmet som hanterar företagets administration. Enda orsaken till att den datorn fortfarande är i bruk är att jag inte kan hitta något motsvarande system som kan köras direkt under Linux. Jag kan, i och för sig, använda nästan alla windowsprogram under virtualbox, men då är jag ju tillbaks till ruta ett med ett rackligt operativsystem som dessutom kräver produktlicens. Redovisning och fakturering borde lätt kunna portas mellan olika operativsystem. När man tar reda på vad dessa produkter kostar faller bitarna dock på plats. Programutgivarna ser naturligtvis ingen anledning att anpassa sina produkter till en miljö där det mesta av allt annat är gratis. Som det är nu finns knappast någon priskonkurrens. Visma/SPCS/Xor och Hogia är sedan många år dominerande i sin bransch. Även om produkterna utvecklats till det bättre på senare år kan man konstatera att de priser man tar ut hör hemma på åttiotalet. Detta kommer att bli deras fall och där följer en mängd lycksökare i ASP-stallet med. När fler och fler blir medvetna om vad som är rimligt i fråga om kostnader för den här typen av programvara måste nämnda aktörers kostymer skräddas om för att de ska fortleva. Historien säger dock att det i stället kommer nya lösningar och att de gamla försvinner med sina upphovsmän. Man kan redan idag använda molnbaserad administration där, exempelvis, företaget Xdesk sticker ut hakan och visar att det inte alls behöver vara dyrt och krångligt.