Polarpriset

Så var det dags igen. Det ska delas ut stora summor pengar under spektakulära former och massiv mediabevakning. Vinnarna av  polarpriset har av tradition varit musiker som redan är etablerade och framför allt stormrika. Först ut var Paul mcCartney som fick en almosa på en miljon kronor som tillägg till den ordinarie årsinkomsten på 38 miljoner US$. Han fick förvisso bli omnämnd i svenska TV-nyheter vilket måste ha känts hedrande. Eftersom priskommitten förmodligen inser att det är lätt att betrakta detta spektakel som löjligt ger man en masonitcheck även till någon som man tror kan utgöra en förmildrande omständighet i sammanhanget, till exempel en dirigent eller en sitarspelare. Dock har man inte lyckats hitta någon B-pristagare som inte är etablerad och internationellt känd. Nya förmågor ska inte komma och tränga sig in i rampljuset är den tydliga signalen. Förklaringen kanske finns i att priskommitten utgörs av representanter från organisationer som företräder den etablerade musikbranschen; SKAP, FST, STIM, SMFF, CISAC, IFPI och ECSA förutom Stikkan Anderssons släktingar. Men det är så mänskligheten fungerar, de besuttna ska höjas till skyarna och blidkas med generösa gåvor inför massornas underdåniga ovationer. Så passande då att det är självaste kungen som delar ut stålarna under priscermonin.

Dagens telefonsäljförsök

Jag har ett fast telefonabonnemang på jobbet. Med ett offentligt nummer. Egentligen har jag ingen användning för detta, jag ringer aldrig ut och svarar nästan aldrig på den fasta telefonen. Det är mobil som gäller. Ibland när jag har tråkigt och har tid över brukar jag svara på den fasta telefonen. Jag finner det sannolikt att den som ringer kommer att försöka sälja något eller i vart fall söka komma i besittning av en del av de pengar jag förutsätts ha i min ägo. Den fasta telefonin fungerar alltså främst som fälla för oseriösa påringare. Den som har ett ärende som är intressant för mig ringer givetvis på mobilen.

-Heeej!!! Jag heter Johanna och ringer för Telia. Jag söker den som är ansvarig för internet vid ert företag.

-Internet? Vi har inget med det att göra. Vi jobbar mest med lokala nätverk.

-Asså jag menar ADSL och så

-Jaha, du menar uppkopplingen

-Ja, just det, är ni kund hos telia?

-Varför undrar du det, du ringer ju därifrån?

-Har ni telefon via telia då?

-Jag är inte riktigt säker men jag kan ringa telia och kolla. Är det inte enklast om du frågar nån kollega?

Mobilsurf, har ni det då?

Nej, jag har bara nåt billigt tvättmedel.

Jaha, ja… tack då!

Sista låten med gänget

Trotyl – Cadillac

Källarbandet låg sedan länge i träda när en kulturmupp tog med oss i en inventering. I följd av detta blev vi erbjudna att spela i någon slags festival som skulle sändas i radio. Man förutsatte att erbjudandet om ett speltillfälle utan gage skulle tas emot som en gåva, något som jag alltid med bestämdhet satt mig emot. Vi finansierades ju inte av rika föräldrar, så vi brukade se till att få betalt för våra framträdanden, vilket inte verkade ses med blida ögon av etablissemanget. Man skulle fan inte spela sånt som publiken gillade och absolut inte ta betalt, för då betraktades man som förrädare och svikare av ett ideal som ingen egentligen kunde beskriva. I själva verket var det ju så att de som lyssnade och gav gensvar till våra försök att åstadkomma musik blev våra bästa vänner. Bevekelsegrunden vid det här tillfället var att Sveriges Radio spelade in det hela. Proffsigt jämfört med kassettbanden vi själva framställde med hjälp av clas ohlson-mikrofoner anslutna till ett Philips kassettdäck.  Det här är sista låten vi spelade tillsammans, i en paus under en pubsväng 1980. Låtarna tog slut, så även extranumren. Då återstår bara Cadillac…

Sågspån

Före detta Hälsinge Flygflottiljs uppställningsplats används för att lagra sågspån. Jag minns inte namnet på löjtnanten som en gång tillrättavisade min vaktgrupp efter att ha huggit ved på en taxibana. Asfalten svarade minst lika bra mot yxslagen som den huggkubbe som inte fanns i försvarsmaktens materielförteckning. Då blev det bråttom att städa undan varje flisa, jaktplanen var på ingång och det fick inte finnas någonting på banan som kunde sugas in i motorerna. Åsynen av denna spånhög måste te sig surrealistisk för den löjtnanten.

I den före detta hangarbyggnaden finns numera en fönsterfabrik. Genom ett hål i väggen ramlar det spillvirke ner i stora containrar som fylls flera gånger per dag. Den stora mängden spill leder till slutsatsen att det tillverkas en hiskelig mängd fönster där inne.

Förr använde man kärnvirke från furor vid tillverkning av fönster. När man köper nya träfönster idag är det sannolikt att man får en produkt som har kortare livslängd än den tid som de gamla fönstren har kvar.  Skrapa och måla i stället.