Riga

En svart minibuss med texten ”VIP” på sidorna körde fram till planet som just landat. Någon höll upp en handtextad skylt som meddelade att minibussen var reserverad för ett annat lands regeringsrepresentanter. Fan så behagligt alltså. Men jag har beställt skjuts till hotellet, sa jag till gumman, som tröst för att vi inte var tillräckligt viktiga personer för att få åtnjuta den service vi nu bara fick betrakta med avundsjuka ögon. När vi plockat våra väskor från bagagebandet och gick ut i ankomsthallen riktas blickarna mot en man som står i givaktställning och utmärker sig genom att vara iklädd en svart kostym som inte varit i närheten av något som kan förknippas med skrynklor. Han bar svarta solglasögon och ett par lika svarta lågskor vars glans hade ett tresiffrigt värde på skalan som går mellan ett och hundra. Han höll fram en vit skylt, även den glansig, med en text som inte var handskriven utan verkade komma från ett tryckeri. Texten var mitt namn.

-Welcome to Riga! Han visade oss fram till en bil med samma färg och finish som skorna. En Lexus LS600. Regeringsdelegationen var nu i ett hopplöst underläge i sin sunkiga minibuss. Det enda solket i bägaren var att dessa loosers förmodligen var omedvetna om sin degraderade position på statustrappan.

Resan från flygplatsen till staden och hotellet gav ett städat intryck. Rent och fint, ordning och reda, sopade gator som trafikerades av nytvättade bilar där prestigemärket Lexus var överrepresenterat jämfört med hemma. Det kan möjligen bero på att resmålet var beläget i regerings- och diplomatkvarteren i den lettiska huvudstaden. Vi blev faktiskt inbjudna på fika i den svenska ambassaden tack vare facebook och vårt och andre ambassadsekreterarens gemeensamma intresse för hundrasen saluki. Det du, Hyacinth Bucket…

 

20150414_153758

 

Resdammet, som alltid verkar sätta sig i halsen och torka ut svalget, sköljdes bort med öl på en anspråkslös servering i Riga Old Town. Ölets mättande karaktär tarvade ett par whisky av metabolistiska skäl. När vi stillsamt begrundade matsmältningens mysterier konstaterade vi att de enda i lokalen som inte pratade svenska tillhörde personalen. En tidig tisdag kväll i april i Riga präglas förstås inte av svenska färjeturister med spritfokus. Det här var förvärvsarbetande människor som drack vatten till maten och pratade jobb med varandra. De maffigaste och högsta husen i stan har Swedbanklogga. Balterna kanske bör akta sig för svenne banan. Sverige och Ryssland har ju turats om att ockupera landet i fråga.

Efter ett par dagars vistelse i Riga märker man att befolkningen huvudsakligen består av letter och ryssar. Huruvida det råder någon form av segregation får bli en fråga för nästa besök. Det ryska språket hörs ofta, men engelska är som sagt ett språk som behärskas av de flesta man kommer i kontakt med.

Hur var maten då? Tre dagars vistelse ger inget säkert svar på en fråga som handlar om tycke och smak. Vi hade otur. Först åt vi middag på hotellet. En buffé som ingick i vistelsen. Riktigt hemskt, inte smaklöst utan dåligt. Det uppvägdes av att man framställde drinkar enligt konstens alla regler. Inga halvfabs från tetrapak eller pet. Mojitons limefrukter mortlades direkt i glaset. Ett annat restaurangbesök var också en besvikelse. Den här gången riktade jag kritik till personalen. Att inte laga maten tills den är färdig är åt helvete när det gäller ribs. Sega revben, fy fan… Bästa betyg får ett hamburgarställe i ryssisk regi som lät oss provsmaka ölen innan beställning. Burgaren jag åt var den näst godaste efter den som serverades på Bishops Arms i Kiruna för nåt halvår sen.

Så till höjdpunkten: Saluhallarna! Dessa måste vara världens största och häftigaste. Det är värt att åka till Riga enbart av denna anledning. Dess dimension kan inte beskrivas på något sätt. Powerpoint kraschar vid varje försök. Ta buss 22 från flygplatsen och hoppa av vid Centraltirgus.

http://www.rct.lv/en/for-visitors

 

Fotboll

Häromdan fick jag höra att någon gett offentlig belysning till det faktum att det är fler pojkar än flickor som spelar fotboll. Belysaren utvecklade ett resonemang som ledde till att våra gemensamma resurser borde fördelas på ett sätt som främjar jämlikhet mellan könen. Klokt som bara den, jag är den förste att ställa in mig i ledet. Då utgår jag förstås från att man minskar medlen till pojkfotboll tills jämvikt råder i fråga om balansen mellan aktiva pojkar och flickor. Ju färre som leds in i fotbollsträsket ju bättre. Jag har träffat gamla gubbar som gått miste om allt gott i livet på grund av fixering till fotboll. För att kunna hänge sig till en så tråkig sport måste man tidigt i livet ledas in och indoktrineras i att det är det enda som ger livskvalitet och att man annars hamnar utanför den enda goda gemenskapen. Sedan blir det gängmentalitet, jargong, sprit, våld, slarvig skolgång och ett vuxet liv där karriären slutar innan trettiårsdagen och det enda jobb man får är genom kontakter med likasinnade vilket också fått lokal uppmärksamhet genom tidningen NSD. Det finns inget exempel på en människa som i vuxen ålder blivit intresserad av fotboll. En typisk fotbollsmatch slutar med resultatet 0-0 utan att biljettköparna får några pengar tillbaka. Den frustration som publiken känner på grund av avsaknad av underhållningsvärde kanaliseras genom bärskärkargång på vägen från arenan och ofta även upplopp under själva matchen. Allt detta är kända fakta som trotsas genom bland annat byggandet av nya arenor med hjälp av skattepengar, insamlingar och donationer. Företaget Estrella, som säljer potatischips och dylikt, har offentliggjort att man skänker bort en miljon kronor till fotboll. Gissa vilket märke jag inte köper i fortsättningen.

.

Föredömligt tillmötesgående

”Here you go, Have fun” började epostmeddelandet som i övriga delar bringade mig uppfattningen att avsändaren mer än gärna var behjälplig med att lösa eventuellt tillstötande problem i samband med det arbete som var orsak till att jag tagit kontakt med personen i fråga. Den bifogade filen var så stor att den, även idag, överskrider gränsen för vad många leverantörer av eposttjänster släpper igenom. Bilagan bestod av teknisk dokumentation till ett reparationsobjekt som fanns i min elektronikverkstad. Meddelandet hade skickats från USA vid en tidpunkt då arbetsdagen normalt börjar där och mindre än en timma efter att jag skickat förfrågan. Dessförinnan hade jag väntat ett helt dygn på svar från den svenske generalagenten. Beskedet därifrån var att någon dokumentation, förutom den som var allmänt tillgänglig på nätet, inte fanns att tillgå vilket också ledde till slutsatsen att apparater som man sålde till samma pris som små personbilar skulle kasseras till följd av bagatellartade fel.

Är det verkligen så att nivån på engagemang för det man arbetar med är geografiskt betingad? Jag blir ju alltid bättre bemött och får bättre service i USA än hemma. Jag försöker dra mig till minnes något tillfälle då en svensk aktör kunnat mäta sig med denna amerikan, men det har aldrig hänt. Däremot har det inträffat att svenska agenturer fått avhyvlingar av amerikanska tillverkare just för sin ovilja att tillhandahålla service av det slag som jag beskrivit. För mig mig är det självklart att alltid inventera de möjligheter som finns för att tillgodose mina kunders behov. Det kan inte vara trevligt att gå till jobbet med inställningen att ens månadslön utgör skadestånd för den tid man tvingas sitta av på arbetsplatsen. Den som ser sin situation ur ett negativt perspektiv kommer också att bli en person som verkar för en kontraproduktiv atmosfär i samspelet med kunder och medarbetare. I det här fallet, som bara är ett exempel av många, blev mitt arbete fördröjt med ett dygn och således blev kundens verksamhet lidande på grund av utrustning som inte fungerade. Kundens kapital och arbetsverktyg låg overksamt utan att generera intäkter och någon oskyldig människa kanske upplevde stress och frustration. Allt på grund av att någon kände sig säker på att få behålla jobbet och inkomsten utan att behöva bry sig om varför han eller hon en gång blev anställd. Man möts ofta av attityden att man inte ska göra något som någon annan eventuellt kan uträtta eller som man av någon annan anledning inte är direkt tvungen att ta tag i. Man kan ha åsikter om USA och andra länder, men i det här avseendet är det landet i väster som visar vägen. Om någon tar lärdom av det här exemplet kommer vi kanske lite närmare.

Entonigt klämtar den lilla varningsklockan

Idag när jag handlade mat var det omöjligt att undgå att observera ett sällskap bestående av mor och son där den sistnämnde stod i begrepp att lämna föräldrahemmet. Modern höll en ljudlig lektion om vad som lämpligen skulle inhandlas till det nya hushållet medan sonen oroligt spanade efter bekanta som kunde tänkas förmedla denna pinsamma historia. Du som läser det här tillhör sannolikt majoriteten av nordeuropeer som tycker att det är kul att shoppa, det vill säga byta pengar mot varor. Den som säljer varorna tycker också det är kul, för säljaren tycker dina pengar har ett större värde än varorna du köper. Säljaren har rätt, han, hon, den eller det behöver bara få dig att tro att det är du som gör en bra affär. Om du nyss flyttat hemifrån, börjat tjäna egna pengar eller är bara allmänt naiv kommer här några goda råd:

  • Vinbutelj med guldfärgat nät. Det ser exklusivt ut och jag tror mig veta en grupp av konsumenter som är begivna att köpa dessa flaskor men jag avstår från att nämna vilka som avses med tanke på risken att bli påhoppad av feminister. Det går att ta betalt för kattpiss också bara förpackningen glittrar tillräckligt mycket. Om flaskan är blå gäller samma sak.
  • ”Gourmetmörad” Fläsk eller kött som är övermättat med saltvatten. För att binda vattnet till produkten använder man fosfater. E450 och E451.
  • ”Högst 5 kg per hushåll”. Andra värdskriget slutade 1945 och då även ransoneringen av livsmedel. En butik har ingen anledning att sälja något till underpris. Knepet är att få dig att köpa 5 kg av något du egentligen inte behöver men som butiken har väldigt mycket av.
  • ”5 för 45 kronor”. Samma som ovan, du leds att köpa sånt du inte behöver. Exemplen är många.
  • ”Passa på innan prishöjningen”. Bland det mest svamliga när man tänker efter. Om man som säljare upptäcker att priset är för lågt och måste justeras upp så håller man väl käft om det och höjer priset direkt i stället för att basunera ut misstaget och sälja bort varorna till det lägre priset.
  • ”Professionell” Om en varas namn eller beteckning innehåller det ordet eller om ordet är stämplat någonstans på produkten så ska man akta sig. Det är med största sannolikhet nåt skräp tillverkat i Kina.
  • Rabattkuponger. Om du någon gång skulle hitta en rabattkupong som gäller för något du verkligen behöver så är det bara att gratulera. Det tråkiga är att rabatten är så marginell att det sällan är värt besväret att lösa in kupongen.
  • Om du får nånting ”på köpet” så gäller att du ändå får betala för det och att det aldrig är värt så mycket som säljaren påstår.
  • Om en butikssäljare framhåller en viss modell beror det inte på att det är en bra produkt utan på att säljaren är med i en tävling där den som lurar flest konsumenter vinner en charterresa.
  • ”Köp tre klädesplagg, få det billigaste gratis”. Du får alltid betala för allt du köper. Kolla vad du egentligen får för pengarna. Gå sedan till något annat ställe och köp bara det du vill ha.
  • Samma som ovan fast gällande skor. Vem i hela friden köper så mycket skor på en och samma gång, dessutom utan att bry sig om att det är skitkvalite?
  • Om du ser en annons med en vara till verkligt bra pris kommer varan inte att finnas i butiken när du kommer dit. Däremot kommer en slug säljare att rekommendera en liknande fast dyrare produkt.
  • Om en produkt är så dålig att den kvalificerar sig för att säljas i TV-Shop så är den lika värdelös om den säljs i en vanlig butik.

Fler exempel kommer efter hand i kommentarerna nedan. Bidrag mottages med tacksamhet. Rubriken anspelar för övrigt på en rysk folkvisa som ofta sjungs på svenska begravningar med en text som har titeln ”En stad ovan molnen”

Dagens telefonsäljförsök

Riiiing….   på den fasta telefonen. Jag lyfte luren innan faxen gjorde det, lyssnade på personen som presenterade sig och rörde sedan munnen synkront med ”jag söker den som är anvarig för marknadsföringen vid företaget”. I normala fall skulle samtalet, på mitt initiativ, vara nedkopplat i det här skedet, men den här dagen var lugn så det gjorde ingen skada att prata bort en stund. Personen sade sig representera ett företag som hjälper andra företag att hantera företag som säljer reklam och medverkan i kataloger. Låter som en bra idé svarade jag men lät meddela att något behov av att ta deras tjänster i anspråk inte förelåg.

-Ditt företag är med både i katalog x och katalog y på webben ser jag, vi kan hjälpa dig att spara pengar på detta.

-Det tror jag inte, svarade jag.

-Jasså? Hur mycket betalar du för annonseringen?

-Ingenting.

Säljaren var mycket trevlig och tackade så småningom för sig och för pratstunden. Jag önskade lycka till med det fortsatta telefonerandet.

Ingen katalog är komplett om det som katalogiseras blir det mot avgift. Dessutom finns det skäl att anta att ingen av de som säljer utrymme i tryckta telefonkataloger är seriösa. Därför är jag tydlig med att inte låta mitt företag figurera i sådana publikationer. Telefonen är en dyr kontaktyta som kräver passning för att fungera fullt ut. Som småföretagare tjänar man sällan pengar den tid man är upptagen i telefon. Telefonsäljarkåren verkar också ha kommit underfund med när det är lämpligt att ta ett nej till svar och avsluta. Det är ganska kul de gånger man har tid över och säljaren gör allt för att ta sig ur konversationen på ett snyggt sätt. Någon gång kanske jag får en telesäljare att lägga på mitt i samtalet. Vi får se.