HIFI

I tidskriften Populär Mekanik från november 1954 kan man läsa en artikel om det senaste inom radio- och grammofonteknik. Begreppet stereo fanns inte vid den tiden utan man använde uttrycket ”3-D radio”. Sändningarna skedde med separata sändare vilket gjorde att den entusiastiske lyssnaren fick lov att använda två mottagare, en för höger respektive vänster kanal:

 

En av de mest fascinerande utvecklingarna inom HI-FI är att man ger inspelat ljud dess naturliga tredje dimension – djupet. Redan idag finns det sådana anläggningar i tusentals hem i Amerika. En dubblerad upptagning sker med hjälp av två kanaler och sedan sänds ljudet så ut i rummet att vardera kanalen huvudsakligen når var sitt öra. Inspelningen görs på band eller skivor med två spår, som sedan spelas upp via skilda förstärkare och högtalare placerade i olika delar av rummet. Ett par radiostationer sänder redan dubblerat ljud med hjälp av ett antal mikrofoner och två sändare. En grupp mikrofoner är anslutna till en FM-kanal medan en annan matar en vanlig AM-sändare. Om sedan lyssnarna använder två mottagare placerade på lämpligt sätt kan de avgöra den inbördes placeringen av de olika instrumenten i en orkester.

På ett eller två år har ljudåtergivningen fått den framträdande roll den i dag har. Inspelningsföretagens artister och tekniker lägger vikt vid att få fram »rumskaraktär» – vid att få fram ekon som ger lyssnarna en känsla av djup. Studiolokaler klädda med ljuddämpande material ersätts med »levande» lokaler där ljudet får studsa omkring. Andra åtgärder som skiljer ut och lokaliserar enskilda instrument åstadkoms genom att man placerar extra mikrofoner på strategiska platser, genom att blanda ljud och genom diverse elektroniska Ljudeffekter. I ett av Columbia grammofon- och radiobolags hus i New York får personalen begagna sig av hissar om de vill det eller inte. Vid alla trappor finner man skyltar med texten: »Använd inte trappan. Den är reserverad som ekorum.» Ingenjörer har funnit att de kakelklädda väggarna i ett av herrummen ger idealiska ljudreflexer. Använda på rätt sätt ger sådana metoder tredimensionell karaktär åt inspelad musik med en klarhet och realism som de gamla skivorna knappast hade. Detta är säkert bara början på en utveckling med lavinartat förlopp.

Men vad rör sig nu allt det här talet om HI-FI om? Måste man så att säga lära sig ett nytt språk för att kunna lyssna till den? En del av detaljerna är givetvis av rent teknisk karaktär, men följande kan sägas sammanfatta begreppet i ett nötskal. Mera och bättre ljud sänds ut och spelas in. Det är renare, klarare, naturligare och har en ny tredje dimension som gör lyssnandet roligare. Dagens musik låter bättre på varje apparat; den låter dock allra bäst på en HI-FI-anläggning. Men vad är då det speciella med en sådan?
Ett HI-FI-system är en anläggning bestående av elektroniska och mekaniska detaljer som omvandlar elektriska signaler till ljud. Den börjar med en radioavstämningsenhet eller en skivspelare – den ena tar emot och den andra skapar signaler. Mellersta delen utgörs av en förstärkare som ökar de svaga signalernas styrka så att de kan driva en högtalare. Denna omsätter sedan de elektriska impulserna till ljudvågor.
Känner Ni igen den beskrivningen? Ja, man finner exakt samma delar i varje radiogrammofon. Det speciella med HI-FI är emellertid den höga kvaliteten – som uppnås genom att signalerna tas om hand av bättre och noggrannare beräknade komponenter. För att förstå detta på rätt sätt bör man känna till en del elementära fakta om ljud. Ljudvågor består egentligen av vibrationer i luften, och dessa vibrationer eller svängningar kan karakteriseras genom sin frekvens eller antal svängningar per sekund. Det ljud som det mänskliga örat förmår uppfatta har en frekvens som ligger ungefärligen mellan 50 och 15.000 perioder per sekund (p/s). Innan sådana ljudsignaler sänds ut eller spelas in omvandlas de av en mikrofon till elektriska impulser. Grammofonskivor är helt enkelt plattor i vilka man graverat ljudvågor i form av ett långt, vindlande spår. På bandspelarens band har man på motsvarande sätt omsatt ljudvågorna i en varierande magnetisering. När man sedan spelar av skivan eller bandet fungerar processen omvänt, så att vibrationerna hos nålen eller den växlande magnetiseringen ger upphov till elektriska signaler som sedan slutligen omvandlas till ljud i en högtalare.

En verkligt högklassig ljudanläggning måste sköta om återgivningen utan att lägga till, förändra eller ta bort någonting från det ursprungliga ljudet. Att spela in detta ursprungliga och förstklassiga ljud är emellertid allt annat än en lätt sak. Varje ton hos ett instrument är sammansatt av en hel mängd olika frekvenser. Man talar här om en grundton, som har den lägsta förekommande frekvensen, och övertoner till grundtonen med frekvenser som är ett helt antal gånger grundtonens frekvens. Det är övertonerna som gör att samma ton tagen på ett piano och en fiol inte låter exakt lika. Det är dessa övertoner som ger musiken liv och individualitet. Eftersom de flesta övertonerna naturligt nog ligger i övre delen av frekvensbandet är det väsentligt för ett förstklassigt ljudsystem att det kan återge dessa högre frekvenser utan förvrängning. Den svagaste länken i en ljudanläggning är högtalaren – omvandlaren av elektriska impulser till ljud. For att skapa vibrationerna i luften skall högtalarens membran röra sig i takt med de signaler som tillförs. En god högtalare måste kunna åstadkomma detta samtidigt för ett stort antal frekvenser utan att de fördenskull tillåts störa varandra. Den måste kunna klara ett forte utan att »storkna» och helt klippa av det närmaste partiet; den måste kunna brumma som en bastrumma, men ändå återge triangelns höga och spröda toner; allt detta måste den kunna utföra mjukt och fint och utan att låta ansträngd.

Detta är svåra fordringar for vilket mekaniskt system som helst. Det fordrar en ytterligt komplicerad konstruktion och uppbyggnad. Och även om man slutligen lyckats få fram en godtagbar högtalare, så kan de ljudvågor som den utsänder visa sig ställa till trassel. Man kan till exempel råka ut för att de lågfrekventa tonerna släcks ut. En del av dem går runt högtalaren och kan komma i sådant fasläge, att de motverkar de nya toner som just då sänds ut av membranet. For att förhindra detta behöver man en baffel eller låda som hindrar vågorna från framsidan att interferera med dem på högtalarens baksida. Om lådan vidare inte är tillräckligt stor kan den inneslutna luften hindra membranet från att röra sig fritt, vilket ger som resultat att vissa toner inte återges korrekt. Allt detta berör endast de låga tonerna. När det gäller de höga ställs man inför helt andra problem. De strålar ut från högtalaren i en så smal stråle att det man hör kan vara beroende på var i rummet man råkar sitta. En högtalare med god och jämn ljudåtergivning rakt fram, kan låta väsentligt sämre om man lyssnar på den från endera sidan. Sedan lång tid har det komplicerade högtalarproblemet utgjort en flaskhals i goda ljudanläggningar. Gångna tiders musikälskare använde sig av metoden att placera en mängd högtalare i lådor på olika platser i rummet. En del renläriga entusiaster hävdar fortfarande att det är nödvändigt med stora lådor, men det finns också andra som påstår att de senaste årens framsteg i fråga om högtalare och bafflar har revolutionerat hela tekniken for god ljudåtergivning i hemmiljö. En del av våra dagars små lådor ger ett utomordentligt ljud. Baffelarrangemang med två eller flera högtalare utgör också en framkomlig väg. Så gäller det naturligtvis i högsta grad att ha tillgång till förstklassiga högtalare. De är numera i alla avseenden bättre och ger renare ljud. Och det finns en hel mängd olika sätt för att få de höga tonerna att spridas jämnt i rummet. En ny högtalare tycks ha »vårtor» på membranet. Det är helt enkelt små koner som pressats upp i det egentliga membranet och som sprider ut de höga tonerna som annars skulle riktas i en smal stråle rakt fram. Andra högtonshögtalare är försedda med särskilda spridningsringar av metall eller speciellt utformade horn som tjänar samma ändamål.hifi 1954-6

Förbättringarna på högtalarområdet har mer än överträffats av andra förbättringar i ljudkedjan -avstämningsenheter, skivspelare och förstärkare -så att det nu är möjligt att sätta ihop en anläggning som i alla delar ger förstklassig återgivning. Faktiskt är det så, att ett av de svåraste problemen för nybörjaren är att det finns så mycket detaljer av den allra högsta toppklassen. Om man är ute för att skaffa sig en ny anläggning gäller det att i första hand avväga kvaliteten mot kostnaden. Den största fallgrop som hotar de flesta är att köpa en del som är väsentligt mycket bättre än det övriga, t.ex. en förstärkare, vars förnämliga egenskaper man då inte kan dra nytta av. Man kan köpa förbättrade enheter där örat emellertid inte kan påvisa skillnaden och i många fall kan det också inträffa, att man uppfattar ändringen som en försämring. Vad är det nu för ljud som man vill ha? Hur mycket får anläggningen kosta? Hur mycket av den förbättrade kvaliteten kan örat konstatera? Hur mycket är varje förbättring värd? Sådana frågor kan Ni bara besvara själv, men det underlättar säkert om vi här går igenom och diskuterar enheterna i ett förstklassigt ljudsystem och de förhållanden i vilka de står till varandra.

hifi 1954-2Högtalare

 

Förstklassiga högtalare finns i prislägen från 100 till gott och väl över 3000 kronor. Eftersom det är den man hör direkt är det fördelaktigt att välja ut den först. Rådfråga en välkänd affär beträffande vad Er anläggning skall ge i fråga om den vinkel ljudet skall täcka, frekvensomfånget, jämnheten i återgivningen (förmågan att återge alla frekvenser med samma styrka) och distorsion (en tendens att blanda ihop ljud eller alstra övertoner i stället för att återge de egentliga frekvenserna). Men glöm inte bort att det är ljudet som är det viktiga, inte data och kurvor. Om det låter sig göra bör man lyssna på flera högtalare innan man bestämmer sig. Man bör i så fall kontrollera,- att alla högtalarna är monterade i lika lådor, ty annars säger jämförelsen ingenting. En del högtalare är konstruerade för . att återge alla eller de fiesta frekvenserna inom det aktuella området. Vanligtvis är det möjligt att få en angenämare återgivning genom att fördela »arbetet» på flera olika högtalare – en med stor diameter for att ta hand om de låga frekvenserna och en med liten diameter for de höga samt dessutom emellanåt en tredje högtalare för mellanregistret. I en s. k. koaxialhögtalare har man placerat en liten högtonshögtalare i mitten på bashögtalaren. Före högtalarna kopplar man lämpligen in ett delningsfilter som skiljer ut de elektriska impulserna sa att diskanthögtalaren i huvudsak endast matas med höga frekvenser och vice versa. Många HI-FI-intresserade börjar med helt små medel och bygger sedan ut sina anläggningar stegvis. I stallet for att köpa två högtalare eller en koaxial kan man köpa en med vidgat frekvensomrade. Vid ett senare tillfälle kan man köpa en diskanthögtalare och använda den första som bashögtalare. Samtidig lägger man då in det tidigare nämnda delningsfiltret. Går man den vägen bor man bara förvissa sig om att det finns passande kompletteringsdetaljer redan nar man köper den första högtalaren. I Amerika finns det redan sådana utbyggbara system på marknaden, tack vare vilka man kan anpassa utbyggnaden av anläggningen efter plånboken. Om Ni provar en högtalarkombination bör Ni tänka på ett spratt som örat lätt kan spela Er. När man kopplar in en diskanthögtalare får man med högre toner, men emellanåt förefaller det samtidigt också som om basregistret hade klippts av. I vissa delningsfilter finns det fördenskull en tonkontroll sa att man kan återställa en angenäm tonbalans. Effekten uttryckt i watt anger hur stor volym som en högtalare förmår ta hand om. Vid normal lyssning använder man sig av ungefär 1 watt, men en viss reserv är på intet sätt bortkastad. Plötsliga toppar och kraftiga passager förekommer mycket ofta i musik. Om dessa överbelastar högtalaren – om så bara för ett ögonblick – grumlas ljudet till och i värsta fall kan också högtalaren ta skada. Högtalaren i Er anläggning bör minst kunna klara av den effekt som kan levereras av den förstarkare – tillsammans med vilken den används -och gärna litet till.

Förstärkarehifi 1954-5

En förstärkare tar emot ytterligt svaga signaler från en pickup eller radioavstämningsenhet och ger dem den effekt de behöver for att kunna driva högtalaren. Även mycket enkla forstärkare forvränger som regel signalerna mindre an de bästa högtalarna. Man behöver minst 10 watts uteffekt (liksom i fråga om högtalarna mera for reserv-behov än för kontinuerlig utnyttjning). Kataloguppgifterna på distorsion skall ligga väl under högtalarens, och det far inte vara möjligt att höra brum vid något läge på volymkontrollen. Det är förståndigt att skaffa sig en forstärkare med jämn förstärkning fran 50 till 15.000 p/s eller mera. Det innebar att signaler inom detta område förstärks lika mycket.(Red. anm.: I reklambroschyrerna anges detta som en kurva i ett diagram eller med uttrycket 50-15.000 p/s ± 2 dB. Det senare betyder perioder per sekund plus eller minus 2 decibel (ett relativt mått på ändring i ljudstyrkan). En liten ändring av 2 dB eller mindre over hela frekvens-omradet kan man anse som tillfredsstallande, ty 3 dB är ungefärligen den minsta ändring i ljudnivån som örat kan uppfatta. En del förstärkare gar upp till 100.000 p/s och mer an det. Sådana ultrahöga frekvenser kan örat inte uppfatta, men de elektroniska finesserna i dessa förstärkare medför att distorsion och brum praktiskt taget inte existerar. Förstärkare av den klassen ställer sig givetvis dyrbara. Forr i tiden var en förstärkare allt som behövdes mellan en pickup och en högtalare. Högtalaren har en tendens att sanda de höga tonerna rakt ut i en smal stråle. De låga sprids jämnare.hifi 1954-4

I dessa dagars förnämligare anläggningar förses pickupen med en ny enhet – förförstärkaren. Denna har blivit nödvandig genom införandet av magnetiska pickuper med variabel reluktans, som är ytterst känsliga men ger signaler som behöver mera förstärkning an huvudförstärkaren ensam kan ge. Ibland byggs förförstärkaren ihop med huvudförstärkaren, men annars kan man också placera den tillsammans med pickupen eller avstämningsenheten. Det lönar sig vanligen att förse förstärkaren med val avvägda tonkontroller. Med dem kan man avpassa ljudet enligt sin egen smak eller till akustiken i det använda rummet. De bättre anläggningarna har separata kontroller for bas och diskant, men det finns också bra lösningar där man samtidigt ställer in både basen och diskanten. Ett av kännetecknen på en god tonkontroll är att den inte påverkar den inställda volymen.

Skivspelare

Liksom högtalarna i Er anläggning är också skivspelaren med sin pickup i huvudsak en mekanisk enhet. Kort tid efter kriget introducerade General Electric sin magnetiska pickup med variabel reluktans. Nålen i den kunde följa spåret i plattan exakt och fritt. Denna pickuptyp har sedermera förbättrats, liksom även de andra typerna: kristallerna, de keramiska pickuperna och kondensatorpickuperna. Man kan få mycket bra ljud med alla de olika typerna, men den magnetiska pickupen med variabel reluktans är med god marginal den mest populära. Om man börjar med en sådan eller inte så kan det tänkas att man i alla fall senare vill skaffa sig en. For att möjliggöra detta utan att byta verket skall man se till att man köper en motor med fyra poler. En billigare tvåpolig motor är omgiven av ett magnetiskt fält som lätt ger upphov till brum. Enkelspelare och skivväxlare i mellanprisklassen är som regel tillräckligt bra för privat bruk. Dyrare spelare är givetvis utomordentliga, men det är tveksamt om de förbättrar ljudet så mycket att skillnaden är hörbar. I det långa loppet är det sannolikt att armen till pickupen visar sig vara viktigare än motorn och spelaren i övrigt. Armen måste vara noggrant avbalanserad sa att nålen kan följa spåret vid de nuvarande laga nåltrycken. Armen får inte hoppa och den måste hålla nålen i rätt vinkel ända från det yttersta spåret till det innersta. Om man köper motorn och armen separat lönar det sig ofta att låta en expert montera ihop dem. Man kan naturligtvis köpa det hela tillsammans och färdigmonterat och därmed bespara sig en del besvär. Kännarna accepterar inte vanliga stålnålar. De gör inte ljudet rättvisa och repar skivorna. En del godtar med reservationer nålar med safirspets. Invändningarna galler mest att skivspåren slipar fram skarpa kanter i det relativt mjuka nålmaterialet. Efter 50 avspelningar eller så börjar nålen att mejsla ur spåren i skivorna. De renläriga hävdar, att ingenting utom en diamant -och en förstklassig sådan för den delen – är tillrackligt bra. En vanlig kompromiss är att använda en safir för de gamla hederliga 78-varvsskivorna och en diamant för de känsligare LP-skivorna.

Radioavstämningsenheter

Det finns en hel del fin musik, som man kan lyssna på med en mottagare kopplad till en förstärkare och högtalare. I Amerika finns det nu (och inom kort även i Sverige) att köpa separata avstämningsenheter for FM- resp. AM-banden liksom också kombinerade sådana for båda banden. Med hänsyn till kvaliteten bör man noga lyssna på brum och distorsion, som inte får överstiga vad man tolererat i förstärkaren. FM-enhetens frekvenskurva skall vara jämnare och täcka ett vidare område än förstärkaren. Givetvis skall både FM- och AM-enheterna ha sådana områden att man kan ta in alla stationer i närheten. I längden blir man bäst tillfreds med en FM-enhet som är försedd med frekvensdriftskompensering – något som gör att man inte behöver justera inställningen sedan man väl avstämt apparaten till en station.

Skåphifi 1954-3

Som regel är det tillrådligt att placera förstärkaren och högtalaren rätt sa nära varandra. Om man har planer på en mera utspridd anläggning är det lämpligt att skaffa sig sammanhörande enheter där alla kontroller och strömbrytare sitter på förförstärkaren eller avstämningsenheten. En förstärkare utan kontroller kan gömmas undan i eller i närheten av högtalarskåpet och glömmas bort. Ett enda skåp för alla de ingående delarna kan ibland vara lämpligt, men vanligen placerar man högtalaren och skivspelaren i skilda utrymmen for att inte ljudvibrationerna skall kunna påverka pickupen. Skåp kan man lämpligen köpa i någon radio- eller möbelaffär. Om Ni tror, att Ni behöver få en massa huvudbry i och med att Ni börjar intressera Er för HI-FI, så kan Ni först som sist slänga de bekymren. Det finns en hel del färdiga anläggningar att köpa som ger utomordentlig ljudkvalitet och bär fördelen av att vara väl genomtänkta och anpassade i kvalitetshänseende från pickupen rakt igenom till högtalaren. Hur Ni än gör, och i vilket prisläge Ni än håller Er, kommer Ni säkert inte att ångra att Ni skaffat Er en sådan anläggning. Det goda ljudet gör just nu sitt segertåg över världen. Det finns redan mycket att lyssna på och mera kommer successivt.

Varför betala för något som är gratis?

Jag klickar på en webannons som lockar med ”världens bästa flygsimulator”. Om man som ansvarig för reklam och marknadsföring i stället använde uttrycket ”världens näst bästa”, fick man nog se sig om efter ett nytt jobb inom något helt annat område, även om tvåan i det här sammanhanget inte skulle behöva skämmas för sig, så jag ursäktar formuleringen och låter mig ledas in i en websajt full med ljudeffekter, superlativ, tidsbegränsade erbjudanden och sänkta priser. Företaget som säljer produkten verkar äga ett stort antal domäner vilket gör att en sökning med google eller liknande leder till sidor med olika adresser men i stort sett samma innehåll, många duplicerade rakt av, men med varierande priser konstigt nog. Bland övriga resultat av sökningen märks sidor som lämnar positiva recensioner av produkten. Det är först långt ner på sida 2 i sökträffarna som man hittar ett exempel där någon ifrågasätter om det verkligen handlar om något seriöst, med en rubrik avslutad med ett frågetecken. Det visar sig vara ytterligare en recension med genomgående positiva utlåtanden, förutom en nackdel, nämligen att programmet är stort och tar tid att ladda hem med sina 300 MB. Ja du läste rätt, det är inte en felskrivning, programmet ryms på halva utrymmet på en gammaldags CD-skiva, så inte är det stort, men man måste ju ha med något negativt för att framstå som seriös recensent, vilket dock var alldeles för lätt att genomskåda den här gången.

Det jag skriver om är PC-programmet ”Pro Flight Simulator”. Det är nog inget dåligt program, tvärtom tror jag att det är välgjort, trots att jag inte provat det själv. Vad jag vill komma till är att programmet egentligen är gratis, det är bara att gå till http://www.flightgear.org och ladda ner samma program. Där finns också versioner för såväl Linux som Mac och det går även att beställa DVD-skivor till ungefär halva priset jämfört med ProFlight om man känner för det. Terräng och olika flygplan hämtas separat och i portioner man själv bestämmer, det kan bli stora nedladdningar för det finns mycket att välja bland.

Det är så med open source som det är frågan om här, att programkoden i sig är öppen och fri att använda och utveckla. Det leder till att ingen kan ha exklusiv upphovsrätt till programmet. Det vanliga är att säljaren tar betalt för skivorna och förpackningen, innehållet följer med på köpet. Den aktör som ger ut bland annat ”Pro Flight Simulator” (det förekommer olika namn) har helt enkelt stulit ett dataprogram, gett det ett annat namn och börjat sälja det med hjälp av tvivelaktig marknadsföring. Detta är också tillåtet, hur konstigt det än låter. I GNU Public License, som gäller för programmet i fråga, finns faktiskt detta utrymme, det är själva etiken som rimligen kan ifrågasättas. Man för ju kunderna bakom ljuset genom att inte vara öppen med vilken produkt man egentligen säljer, man har inte heller tillfört något värde genom att, till exempel, bidra med utveckling av programmet, utan profiterar enbart på möjligheten att knycka och sälja.

Om jag minns rätt hade jag med FlightGear i ett radioprogram för flera år sedan. Vid det laget var det ett fungerande program med utvecklingspotential, för att använda ett mäklaruttryck. Nu ska jag testa senaste versionen. Det verkar vara en förbaskat bra flygsimulator, så jag hörs nog inte av på ett tag.

Ser man på!

Vad sägs om att betala 1000 spänn för ett par skitfula glasögonbågar med färgad plast istället för linser? Dagens bluff heter Gunnar Optiks, ett företag som marknadsför hjälpmedel mot ”digital vision syndrome”, ett problem som optikern Jeffrey Anschel anser sig ha upptäckt i början av nittiotalet. Den doktorshattsinnehavande optikern förekommer i många pseudovetenskapliga sammanhang och refereras flitigt i Gunnars marknadsföring. Någon beskrivning av hur glasögonen fungerar står inte att läsa någonstans, och någon studie av det nämnda syndromet presenteras inte heller. Det enda försöket till beskrivning av problemet är hämtat från åttiotalet när begreppet ”digital” var nytt och svårbegripligt för konsumenter och bildskärmarna så elektriskt laddade att de slet sminket av damerna som satt framför dem: ”The eye focuses on the hard edge of an image, but digital images don’t have a clean edge. As a result, the focus drifts forward and back, causing eye fatigue”. (Digitala bilder har inga rena kanter som ögat kan fokusera på). Karln behöver betydligt mer än en doktorstitel för att få mig att gå med på det resonemanget. För att definitivt placera sig i scamvrån har man lagt ut en videosekvens på Youtube där man får någon att prova ett par av brillorna och ge dem godkänt med samma övertygelse som en av terrorister tagen gisslan i en brusig VHS-video hyllande sina plågoandar. 

I sin presentation berättar företaget att idén föddes när hustrun till en fondförvaltare oroade sig över att både maken och den lille sonen stirrade i datorskärmar dagarna i ända. Om det beskrivna problemet verkligen existerar så är lösningen inte att hänga på de drabbade ett par hokus-pokus-glasögon. Det vet företrädarna för Gunnar Optiks. Om man är så naiv att man tror på befängda påhitt som det här så klarar man heller inte att starta och driva ett företag. Så enkelt är det.

Videoklippet  finns här.

 

Föredömligt tillmötesgående

”Here you go, Have fun” började epostmeddelandet som i övriga delar bringade mig uppfattningen att avsändaren mer än gärna var behjälplig med att lösa eventuellt tillstötande problem i samband med det arbete som var orsak till att jag tagit kontakt med personen i fråga. Den bifogade filen var så stor att den, även idag, överskrider gränsen för vad många leverantörer av eposttjänster släpper igenom. Bilagan bestod av teknisk dokumentation till ett reparationsobjekt som fanns i min elektronikverkstad. Meddelandet hade skickats från USA vid en tidpunkt då arbetsdagen normalt börjar där och mindre än en timma efter att jag skickat förfrågan. Dessförinnan hade jag väntat ett helt dygn på svar från den svenske generalagenten. Beskedet därifrån var att någon dokumentation, förutom den som var allmänt tillgänglig på nätet, inte fanns att tillgå vilket också ledde till slutsatsen att apparater som man sålde till samma pris som små personbilar skulle kasseras till följd av bagatellartade fel.

Är det verkligen så att nivån på engagemang för det man arbetar med är geografiskt betingad? Jag blir ju alltid bättre bemött och får bättre service i USA än hemma. Jag försöker dra mig till minnes något tillfälle då en svensk aktör kunnat mäta sig med denna amerikan, men det har aldrig hänt. Däremot har det inträffat att svenska agenturer fått avhyvlingar av amerikanska tillverkare just för sin ovilja att tillhandahålla service av det slag som jag beskrivit. För mig mig är det självklart att alltid inventera de möjligheter som finns för att tillgodose mina kunders behov. Det kan inte vara trevligt att gå till jobbet med inställningen att ens månadslön utgör skadestånd för den tid man tvingas sitta av på arbetsplatsen. Den som ser sin situation ur ett negativt perspektiv kommer också att bli en person som verkar för en kontraproduktiv atmosfär i samspelet med kunder och medarbetare. I det här fallet, som bara är ett exempel av många, blev mitt arbete fördröjt med ett dygn och således blev kundens verksamhet lidande på grund av utrustning som inte fungerade. Kundens kapital och arbetsverktyg låg overksamt utan att generera intäkter och någon oskyldig människa kanske upplevde stress och frustration. Allt på grund av att någon kände sig säker på att få behålla jobbet och inkomsten utan att behöva bry sig om varför han eller hon en gång blev anställd. Man möts ofta av attityden att man inte ska göra något som någon annan eventuellt kan uträtta eller som man av någon annan anledning inte är direkt tvungen att ta tag i. Man kan ha åsikter om USA och andra länder, men i det här avseendet är det landet i väster som visar vägen. Om någon tar lärdom av det här exemplet kommer vi kanske lite närmare.

PC:n är död. Igen….

Den första aktör som förutspådde att persondatorn, det vill säga mikrodatorn byggd på den öppna plattformen från början av åttiotalet,  skulle försvinna och ersättas av något annat, var dess skapare IBM. ISA-bussen skulle bytas ut mot något som var bättre och som inte var fritt för andra tillverkare att använda. Det nya konceptet var tänkt att inbringa royaltyintäkter och kallades PS/2. IBM var därmed först i världen med att avveckla en av de mest framgångsrika produkter som någonsin uppfunnits. Efter en tid insåg dock IBM att man inte längre var härförare i branschen utan såg sig tvungna att rätta in sig i ledet bland konkurrenterna som för övrigt gasat ifrån rejält i fråga om pris och prestanda.  Det enda som påminner om detta äventyr är de små runda kontakter som fortfarande finns för att ansluta mus och tangentbord. Dessa var förväxlingsbara och därför färgkodade med ljusblå och ljusgrön färg vilket får anses som ett hån mot de som inte är utrustade med perfekt färgseende. IBM avvecklade persondatorn en gång till i samband med att man avyttrade den delen av verksamheten till ett kinesiskt företag, men det är en helt annan historia.

I en nyhetssändning häromdagen meddelades att den stationära PC:n ligger för döden. De sista rosslingarna åstadkoms enbart med hjälp av livsuppehållande åtgärder. Marknadsandelen är i det närmaste obefintlig meddelar hemelektronikkedjorna. Surfplattor, smartphones och laptop-datorer har tagit över. Några intervjuer med skolbarn visar tydligt den rådande uppfattningen att det är lättare att ha med sig en laptop än att kånka på en stationär dator till och från skolan.

Varför kablar man ut det här som en nyhet? Det luktar beställningsjobb. Sanningen är att branschen tjänar mer pengar på att sälja bärbara enheter än stationära. De håller inte lika länge så köpfrekvensen hos konsumenterna ökar. De är lättare och billigare att transportera men framförallt så är marginalerna större.  Enda fördelen med mobila datorer är just mobiliteten, allt annat är sämre; prestanda, pris, kvalitet och ergonomi. De största bärbara datorerna har bildskärmar på 17 tum. Det är stort för en laptop. Så stort att den i praktiken blivit stationär eftersom få människor skulle komma på tanken att släpa runt ett sådant åbäke som dessutom inte kan köras på batteri någon längre stund. En lika stor bildskärm till en stationär PC betraktas å andra sidan som löjligt liten, standardstorleken är idag 24 tum. Bästa köpet är ofta en stationär PC som man antingen skruvar ihop själv eller köper i en butik som bygger ihop den efter köparens preferenser. Då vet man att datorn håller en vedertagen formfaktor och är reparerbar. En nätdel till exempel, som är den vanligaste detaljen att fallera, kan kosta fem gånger så mycket till en märkesdator som en som följer den normala ATX-standarden. En skräddarsydd maskin bjuder också på möjligheten att utgå från användandet i val av operativsystem. Vem vill inte ha 1500 kronor att spendera till annat än Windows när man ändå inte använder någon applikation som kräver det operativsystemet? Fem flaskor riktigt fin wnisky från statlig butik får man för den summan. Ännu mer om man väljer ur det billigare sortimentet.

Slutligen några ord till de som lever i tron att ett visst varumärke står för produkter som är bättre än andra: Grejorna är byggda av likadana komponenter och enligt samma principer som konkurrenternas. Sanningen är att konsumenter som varken använder sin förmåga till kritiskt tänkande eller nyttjar de möjligheter som finns att ta reda på fakta, utan i stället  kapitulerar för skicklig marknadsföring lätt låter sig låsas in i ett system som begränsar nyttan med det och leder till kostnader i form av proprietära applikationer. Fast det kanske är viktigare med hög status? Inte för mig i alla fall. De flesta skrattar idag åt att Volvoverkstäderna under åttiotalet sålde mängder med bakluckeemblem till modellen 760. Det var nämligen så att många som ägde en Volvo 740 bytte emblem, det var den enda detalj som utseendemässigt skiljde modellerna åt. I framtiden kommer vi att ha fantastiskt roligt åt de som idag köper märkeselektronik i tron att de därigenom vinner respekt hos andra.