Körkortsoddset

Det är erövrat. Utan problem men desto fler utgifter. BE-kortet innebär att alla viktbegränsningar i körkortshänseende är borta när jag kopplar på en släpvagn bakom en personbil. Jag kan i princip transportera en finlandsfärja på trailer framför näsan på farbror blå under förutsättning att fordonen i sig är kompatibla.

För att få myndigheternas välsignelse i form av en extra bokstav på ett nytt körkort gör man följande:

  • Skaffar körkortstilstånd (220 kr som faktureras av Transportstyrelsen)
  • Skaffar synintyg (250 kr som betalas till optikern)
  • Genomför kunskapsprov (325 kr som faktureras av Trafikverket)
  • Hyr ett ekipage bestående av bil och släpvagn inkl körlektioner (ett par tusen som betalas till trafikskolan)
  • Genomför Förarprov (1650 kr som faktureras av Trafikverket)
  • Tar del av faktura för tillverkning av körkort och fotografering (150+80 kr som faktureras av Transportstyrelsen)

Det är endast trafikskolan som slagit ihop allt och tagit betalt med kort, allt annat är fakturerat med separata pappersfakturor som gamla goa brevbärarn kört ut med sin högerstyrda bil. Tillverkning av körkort och den obligatoriska fotograferingen är, förvisso, på samma faktura men uppdelat på två poster. Varför specificerar man inte mer än så när man ändå börjat, till exempel kuverteringsavgift? Förr i tiden användes begreppet stämpelskatt när myndigheter tog mer betalt för något än vad det egentligen kostade, nu kallas det avgift vilket kan uppfattas som att det handlar om att täcka en kostnad. Ett komiskt exempel är ”registerhållningsavgift”, ett begrepp som i sig är motsägande. En enskild post i ett register utgör ingen ekonomisk belastning sen den väl har matats in.

Las Palmas

Det finns säkert många andra, och kanske till och med bättre ställen att åka till. Jag tänker inte ta reda på vilka. Staden Las Palmas de Gran Canaria kommer med största säkerhet att ha mig som besökare fler gånger. När detta skrivs var senaste gången i november 2011.  Med promenadavstånd till Luleå Airport och direktflyg därifrån till GC, sedan taxi från Gandoflygplatsen till något hotell i närheten av Santa Catalina eller Las Canteras är det bekvämt så det förslår. Väl framme kan man smälta in i stadslivet utan att bli påhoppad av time share-bedragare eller bli utsatt för andra turistfällor. Vill man vara extra säker ser man till att inte gå omkring i shorts vilket är en detalj som avslöjar turister. En spansk man går alltid i långbyxor. Damerna är också fullt påklädda oavsett hur soligt och varmt det är. Klimatet i Las Palmas sägs vara det behagligaste på hela planeten. Luftkonditionering behövs således sällan och finns inte heller i något hotell som jag känner till. Den frusna föreståndarinnan för biluthyrningsfirman jag anlitade vid ett av mina tidigare besök påpekade med tydlig ironi att bilen var utrustad med air condition och att denna lyx var överflödig i det kalla klimat som råder på ön. Hon skulle bara veta…

Det bor många skandinaver i Las Palmas.  Alla jag träffat pratar spanska och har integrerat sig i samhället. Man umgås visserligen med sina landsmän men verkar ofta ha även kanariska vänner. Den skandinaviska klubben, vars medlemmar i huvudsak utgörs av migrerade nordbor, arbetar också på ett föredömligt sätt för språklig och social integration. 

Det man främst märker av i form av turism är besöken av kryssningsfartyg. Hamnen, som är en av de större i världen och en betydelsefull sådan, ska byggas ut för att kunna ta emot fler passagerarfartyg än idag. Den som orkar rekommenderas en vandring ut på den längsta piren, muelle Reina Sofia, som är flera kilometer lång. Vill man halvera promenaden kan man åka taxi ena vägen. Det är fortfarande möjligt att ta sig in i hamnområdet, men skärpta säkerhetskrav kan göra det svårare i framtiden.

Behagligt klimat, lättsam stämning, låga priser och bra nöjesutbud låter ju hur bra som helst, men visst finns det mindre bra sidor. Arbetslösheten är katastrofalt hög, 28%. En lång historia av låg sysselsättning har skapat problem i form av bland annat kriminalitet som illustreras av galler, murar, larm, övervakningskameror och poliser vart man än vänder blicken. Vidare lär det finnas någon sorts lokal matkultur som jag själv inte sett något av annat än i reklambroschyrer och skyltar på restauranger antydande att man någon gång haft en vision om att servera genuin kanarisk mat. Jag kan nästan lova att ingen av stadens restauratörer någonsin öppnat en broschyr av nämnda slag eller ens bläddrat i en kokbok. Inte ens pizza eller hamburgare kan ses som säkra kort om man beställer sådant på ett inhemskt ställe i centrum. I Las Palmas är det spanska som gäller. Många i serviceyrken, exempelvis taxichaufförer, hotellportierer och restaurangpersonal behärskar inget annat språk än modersmålet.

Om man är beredd på allt detta kan man ha en mycket trevlig vistelse i Las Palmas. En bra början är att lära sig några spanska ord och fraser, man behöver inte uttrycka sig akademiskt korrekt för att göra sig förstådd, invånarna är i allmänhet överseende, trevliga och tillmötesgående. Mat kan man köpa i butik och laga själv, eller handla i saluhallen där det bjuds nyfångad fisk, kött, mejerivaror, grönsaker med mera till bra priser. Bra restauranger finns i den gamla stadsdelen, Vegueta, som i sig är värd ett besök oavsett om man är hungrig eller ej.