Jag klickar på en webannons som lockar med ”världens bästa flygsimulator”. Om man som ansvarig för reklam och marknadsföring i stället använde uttrycket ”världens näst bästa”, fick man nog se sig om efter ett nytt jobb inom något helt annat område, även om tvåan i det här sammanhanget inte skulle behöva skämmas för sig, så jag ursäktar formuleringen och låter mig ledas in i en websajt full med ljudeffekter, superlativ, tidsbegränsade erbjudanden och sänkta priser. Företaget som säljer produkten verkar äga ett stort antal domäner vilket gör att en sökning med google eller liknande leder till sidor med olika adresser men i stort sett samma innehåll, många duplicerade rakt av, men med varierande priser konstigt nog. Bland övriga resultat av sökningen märks sidor som lämnar positiva recensioner av produkten. Det är först långt ner på sida 2 i sökträffarna som man hittar ett exempel där någon ifrågasätter om det verkligen handlar om något seriöst, med en rubrik avslutad med ett frågetecken. Det visar sig vara ytterligare en recension med genomgående positiva utlåtanden, förutom en nackdel, nämligen att programmet är stort och tar tid att ladda hem med sina 300 MB. Ja du läste rätt, det är inte en felskrivning, programmet ryms på halva utrymmet på en gammaldags CD-skiva, så inte är det stort, men man måste ju ha med något negativt för att framstå som seriös recensent, vilket dock var alldeles för lätt att genomskåda den här gången.

Det jag skriver om är PC-programmet ”Pro Flight Simulator”. Det är nog inget dåligt program, tvärtom tror jag att det är välgjort, trots att jag inte provat det själv. Vad jag vill komma till är att programmet egentligen är gratis, det är bara att gå till http://www.flightgear.org och ladda ner samma program. Där finns också versioner för såväl Linux som Mac och det går även att beställa DVD-skivor till ungefär halva priset jämfört med ProFlight om man känner för det. Terräng och olika flygplan hämtas separat och i portioner man själv bestämmer, det kan bli stora nedladdningar för det finns mycket att välja bland.

Det är så med open source som det är frågan om här, att programkoden i sig är öppen och fri att använda och utveckla. Det leder till att ingen kan ha exklusiv upphovsrätt till programmet. Det vanliga är att säljaren tar betalt för skivorna och förpackningen, innehållet följer med på köpet. Den aktör som ger ut bland annat ”Pro Flight Simulator” (det förekommer olika namn) har helt enkelt stulit ett dataprogram, gett det ett annat namn och börjat sälja det med hjälp av tvivelaktig marknadsföring. Detta är också tillåtet, hur konstigt det än låter. I GNU Public License, som gäller för programmet i fråga, finns faktiskt detta utrymme, det är själva etiken som rimligen kan ifrågasättas. Man för ju kunderna bakom ljuset genom att inte vara öppen med vilken produkt man egentligen säljer, man har inte heller tillfört något värde genom att, till exempel, bidra med utveckling av programmet, utan profiterar enbart på möjligheten att knycka och sälja.

Om jag minns rätt hade jag med FlightGear i ett radioprogram för flera år sedan. Vid det laget var det ett fungerande program med utvecklingspotential, för att använda ett mäklaruttryck. Nu ska jag testa senaste versionen. Det verkar vara en förbaskat bra flygsimulator, så jag hörs nog inte av på ett tag.

Det finns säkert många andra, och kanske till och med bättre ställen att åka till. Jag tänker inte ta reda på vilka. Staden Las Palmas de Gran Canaria kommer med största säkerhet att ha mig som besökare fler gånger. När detta skrivs var senaste gången i november 2011.  Med promenadavstånd till Luleå Airport och direktflyg därifrån till GC, sedan taxi från Gandoflygplatsen till något hotell i närheten av Santa Catalina eller Las Canteras är det bekvämt så det förslår. Väl framme kan man smälta in i stadslivet utan att bli påhoppad av time share-bedragare eller bli utsatt för andra turistfällor. Vill man vara extra säker ser man till att inte gå omkring i shorts vilket är en detalj som avslöjar turister. En spansk man går alltid i långbyxor. Damerna är också fullt påklädda oavsett hur soligt och varmt det är. Klimatet i Las Palmas sägs vara det behagligaste på hela planeten. Luftkonditionering behövs således sällan och finns inte heller i något hotell som jag känner till. Den frusna föreståndarinnan för biluthyrningsfirman jag anlitade vid ett av mina tidigare besök påpekade med tydlig ironi att bilen var utrustad med air condition och att denna lyx var överflödig i det kalla klimat som råder på ön. Hon skulle bara veta…

Det bor många skandinaver i Las Palmas.  Alla jag träffat pratar spanska och har integrerat sig i samhället. Man umgås visserligen med sina landsmän men verkar ofta ha även kanariska vänner. Den skandinaviska klubben, vars medlemmar i huvudsak utgörs av migrerade nordbor, arbetar också på ett föredömligt sätt för språklig och social integration. 

Det man främst märker av i form av turism är besöken av kryssningsfartyg. Hamnen, som är en av de större i världen och en betydelsefull sådan, ska byggas ut för att kunna ta emot fler passagerarfartyg än idag. Den som orkar rekommenderas en vandring ut på den längsta piren, muelle Reina Sofia, som är flera kilometer lång. Vill man halvera promenaden kan man åka taxi ena vägen. Det är fortfarande möjligt att ta sig in i hamnområdet, men skärpta säkerhetskrav kan göra det svårare i framtiden.

Behagligt klimat, lättsam stämning, låga priser och bra nöjesutbud låter ju hur bra som helst, men visst finns det mindre bra sidor. Arbetslösheten är katastrofalt hög, 28%. En lång historia av låg sysselsättning har skapat problem i form av bland annat kriminalitet som illustreras av galler, murar, larm, övervakningskameror och poliser vart man än vänder blicken. Vidare lär det finnas någon sorts lokal matkultur som jag själv inte sett något av annat än i reklambroschyrer och skyltar på restauranger antydande att man någon gång haft en vision om att servera genuin kanarisk mat. Jag kan nästan lova att ingen av stadens restauratörer någonsin öppnat en broschyr av nämnda slag eller ens bläddrat i en kokbok. Inte ens pizza eller hamburgare kan ses som säkra kort om man beställer sådant på ett inhemskt ställe i centrum. I Las Palmas är det spanska som gäller. Många i serviceyrken, exempelvis taxichaufförer, hotellportierer och restaurangpersonal behärskar inget annat språk än modersmålet.

Om man är beredd på allt detta kan man ha en mycket trevlig vistelse i Las Palmas. En bra början är att lära sig några spanska ord och fraser, man behöver inte uttrycka sig akademiskt korrekt för att göra sig förstådd, invånarna är i allmänhet överseende, trevliga och tillmötesgående. Mat kan man köpa i butik och laga själv, eller handla i saluhallen där det bjuds nyfångad fisk, kött, mejerivaror, grönsaker med mera till bra priser. Bra restauranger finns i den gamla stadsdelen, Vegueta, som i sig är värd ett besök oavsett om man är hungrig eller ej.

Vad sägs om att betala 1000 spänn för ett par skitfula glasögonbågar med färgad plast istället för linser? Dagens bluff heter Gunnar Optiks, ett företag som marknadsför hjälpmedel mot ”digital vision syndrome”, ett problem som optikern Jeffrey Anschel anser sig ha upptäckt i början av nittiotalet. Den doktorshattsinnehavande optikern förekommer i många pseudovetenskapliga sammanhang och refereras flitigt i Gunnars marknadsföring. Någon beskrivning av hur glasögonen fungerar står inte att läsa någonstans, och någon studie av det nämnda syndromet presenteras inte heller. Det enda försöket till beskrivning av problemet är hämtat från åttiotalet när begreppet ”digital” var nytt och svårbegripligt för konsumenter och bildskärmarna så elektriskt laddade att de slet sminket av damerna som satt framför dem: ”The eye focuses on the hard edge of an image, but digital images don’t have a clean edge. As a result, the focus drifts forward and back, causing eye fatigue”. (Digitala bilder har inga rena kanter som ögat kan fokusera på). Karln behöver betydligt mer än en doktorstitel för att få mig att gå med på det resonemanget. För att definitivt placera sig i scamvrån har man lagt ut en videosekvens på Youtube där man får någon att prova ett par av brillorna och ge dem godkänt med samma övertygelse som en av terrorister tagen gisslan i en brusig VHS-video hyllande sina plågoandar. 

I sin presentation berättar företaget att idén föddes när hustrun till en fondförvaltare oroade sig över att både maken och den lille sonen stirrade i datorskärmar dagarna i ända. Om det beskrivna problemet verkligen existerar så är lösningen inte att hänga på de drabbade ett par hokus-pokus-glasögon. Det vet företrädarna för Gunnar Optiks. Om man är så naiv att man tror på befängda påhitt som det här så klarar man heller inte att starta och driva ett företag. Så enkelt är det.

Videoklippet  finns här.

Häromdan fick jag höra att någon gett offentlig belysning till det faktum att det är fler pojkar än flickor som spelar fotboll. Belysaren utvecklade ett resonemang som ledde till att våra gemensamma resurser borde fördelas på ett sätt som främjar jämlikhet mellan könen. Klokt som bara den, jag är den förste att ställa in mig i ledet. Då utgår jag förstås från att man minskar medlen till pojkfotboll tills jämvikt råder i fråga om balansen mellan aktiva pojkar och flickor. Ju färre som leds in i fotbollsträsket ju bättre. Jag har träffat gamla gubbar som gått miste om allt gott i livet på grund av fixering till fotboll. För att kunna hänge sig till en så tråkig sport måste man tidigt i livet ledas in och indoktrineras i att det är det enda som ger livskvalitet och att man annars hamnar utanför den enda goda gemenskapen. Sedan blir det gängmentalitet, jargong, sprit, våld, slarvig skolgång och ett vuxet liv där karriären slutar innan trettiårsdagen och det enda jobb man får är genom kontakter med likasinnade vilket också fått lokal uppmärksamhet genom tidningen NSD. Det finns inget exempel på en människa som i vuxen ålder blivit intresserad av fotboll. En typisk fotbollsmatch slutar med resultatet 0-0 utan att biljettköparna får några pengar tillbaka. Den frustration som publiken känner på grund av avsaknad av underhållningsvärde kanaliseras genom bärskärkargång på vägen från arenan och ofta även upplopp under själva matchen. Allt detta är kända fakta som trotsas genom bland annat byggandet av nya arenor med hjälp av skattepengar, insamlingar och donationer. Företaget Estrella, som säljer potatischips och dylikt, har offentliggjort att man skänker bort en miljon kronor till fotboll. Gissa vilket märke jag inte köper i fortsättningen.

.

”Here you go, Have fun” började epostmeddelandet som i övriga delar bringade mig uppfattningen att avsändaren mer än gärna var behjälplig med att lösa eventuellt tillstötande problem i samband med det arbete som var orsak till att jag tagit kontakt med personen i fråga. Den bifogade filen var så stor att den, även idag, överskrider gränsen för vad många leverantörer av eposttjänster släpper igenom. Bilagan bestod av teknisk dokumentation till ett reparationsobjekt som fanns i min elektronikverkstad. Meddelandet hade skickats från USA vid en tidpunkt då arbetsdagen normalt börjar där och mindre än en timma efter att jag skickat förfrågan. Dessförinnan hade jag väntat ett helt dygn på svar från den svenske generalagenten. Beskedet därifrån var att någon dokumentation, förutom den som var allmänt tillgänglig på nätet, inte fanns att tillgå vilket också ledde till slutsatsen att apparater som man sålde till samma pris som små personbilar skulle kasseras till följd av bagatellartade fel.

Är det verkligen så att nivån på engagemang för det man arbetar med är geografiskt betingad? Jag blir ju alltid bättre bemött och får bättre service i USA än hemma. Jag försöker dra mig till minnes något tillfälle då en svensk aktör kunnat mäta sig med denna amerikan, men det har aldrig hänt. Däremot har det inträffat att svenska agenturer fått avhyvlingar av amerikanska tillverkare just för sin ovilja att tillhandahålla service av det slag som jag beskrivit. För mig mig är det självklart att alltid inventera de möjligheter som finns för att tillgodose mina kunders behov. Det kan inte vara trevligt att gå till jobbet med inställningen att ens månadslön utgör skadestånd för den tid man tvingas sitta av på arbetsplatsen. Den som ser sin situation ur ett negativt perspektiv kommer också att bli en person som verkar för en kontraproduktiv atmosfär i samspelet med kunder och medarbetare. I det här fallet, som bara är ett exempel av många, blev mitt arbete fördröjt med ett dygn och således blev kundens verksamhet lidande på grund av utrustning som inte fungerade. Kundens kapital och arbetsverktyg låg overksamt utan att generera intäkter och någon oskyldig människa kanske upplevde stress och frustration. Allt på grund av att någon kände sig säker på att få behålla jobbet och inkomsten utan att behöva bry sig om varför han eller hon en gång blev anställd. Man möts ofta av attityden att man inte ska göra något som någon annan eventuellt kan uträtta eller som man av någon annan anledning inte är direkt tvungen att ta tag i. Man kan ha åsikter om USA och andra länder, men i det här avseendet är det landet i väster som visar vägen. Om någon tar lärdom av det här exemplet kommer vi kanske lite närmare.